Inaccurate time

Omstart

2012-01-27T00:38:00.000+01:00

Något som har varit i mina tankar det senaste året är bloggen, eller avsaknaden av blogginlägg... Nästan varje dag har jag tänkt på att jag hade mått mycket bättre av att skriva av mig här, men jag har varken orkat eller kunnat fortsätta skriva... Allt har varit mer kaos än vanligt och just därför hade jag behövt skriva här för att hjälpa mig själv och andra och även för att minnas saker som hänt eftersom minnet är allt annat än bra... Nu skall jag försöka göra om, gör rätt och starta om, hoppas att mina läsare kommer tillbaka också och om inte så okej life goes on anyway.

Skärrande (o)ljud

2011-02-05T00:02:00.001+01:00

Ännu en snorig kväll med en ilsken igelkott i halsen har tillbringats i soffan framför löjligt dåliga tv program. Sitter och funderar på om jag möjligtvis skulle orka duscha samt hur jag skall göra/orka imorgon då jag i princip lovat att hjälpa min svärmor att välja tapet till hennes nyrenoverad kök... *Suck* jag är som vanligt för snäll för mitt eget bästa... Det är SÅ jäkla svårt att få det orkeslösa sjukdoms kantade livet, som är mitt, att gå ihop med det stora livet som 'alla andra' lever...

Går ut med hunden för en sista gång innan läggdags, har alltid lite dåligt samvete för henne sådana här dagar när man bara känner hur understimulerad hon måste vara. Går och funderar på 'tid och otid' varför förkylningar och olyckor alltid kommer så himla olägligt - inte för att det finns någon bra tid för dem iofs, men det finns ju bättre och sämre iaf.

Sliter mig lite från mina egna tankar och tänker istället det skulle inte förvåna mig om jag blir mörkrädd när man lever i dessa förhållanden. Vi bor på en ödslig ensam väg långt bort ifrån närmsta gatlykta och det är snuskigt äckligt väder ute, kallt fuktigt grått med världens blåst och tidvis regnande... Just då märker jag det vidriga oljudet, ett vidrigt oväsen som måste komma från en eller flera miserabla katter, ja nån katt måste ha fruktansvärt ont iaf! Wilma märker också det vidriga skriandet och blir givetvis mycket misstänksam och kan inte alls koncentrera sig på det ärende vi är ute för, jäkla katt tänker jag och säger till Wilma nu går vi åt andra hållet samtidigt som jag tänker jisses vad katter kan låta högt och konstigt, hela området borde ju höra det där hjärtskärande oljudet som låter skrämmande likt ett spädbarn i smärtor och just då låter oljudet högre än någonsin för att sedan sluta i en hostning.

Mycket märkligt tänker jag, katter kan dom hosta? Och vad hände med den? Dog odågan nu? Eller tänk om det faktiskt är ett borttappat/bortsprunget barn??! Hysteriska barn låter ju faktiskt väldigt märkligt, ehh nu är jag ju bara löjlig, eller är jag? Jag vänder på klacken igen, sveper med ficklampan över området och släpar med mig en mycket ovillig och skärrad Wilma på en gott längre sväng utifall att det har hänt något med ett barn (eller ett djur) så kan jag hitta det (tveksamt i bäckmörkret) eller åtminstone inte bara säga 'jasså var det det jag hörde??' utan också jag letade eftersom jag fann situationen så märklig, givetvis varken vi såg eller det hände något utöver det vanliga, men på tillbaka vägen slår tanken mig igen, borde jag inte bli mörkrädd nu? Varför är jag inte det? Visst jag är sällan mörkrädd men detta förvånar mig, kanske bedövar förkylningen mitt sinne? Hmm, ja oljudet skrämde mitt hjärtegull lite väl mycket iaf, för istället för att kissa försöket hon springa hem...

Bootcamp

2011-02-02T23:43:00.000+01:00

Idag så har jag och mamma varit på spa. Jag gav henne i julklapp "Dagspa lyx" för oss båda på Bluewater på Stenungsbaden, nära och bra plus att vi hade hört att det skulle vara himla fint där, vilket det också var. Tanken med dagen var att vi båda skulle få komma bort lite, bli lite bortskämda och slappna av - men istället urartade dagens till nån jäkla bootcamp!

Bild från Stenungsbaden.se

Det jag tänkte var att vi skulle komma dit chilla lite vid poolen, få vår Quickfix behandling i form av en Microzone Ansiktsbehandling, käka lite lunch, ta ett glas vin och åka nöjda och avslappnade hem igen... Det var vad jag tänkte! -Men INTE vad som hände.

När jag anmälde oss så ingick idag gym och gympass, och under dagen hade de två pass vattengympa och "Flow". Jag anmälde oss till Flow i tron om att det skulle vara ett lugnt pass i vattnet - vilket det visade sig, när vi läste mer på deras hemsida, inte alls var fallet utan att det var ett typ yoga pass på torra land, men vi bestämde oss ändå för att hålla oss till planen... ja enda tills mammas arbetskamrat började prata om att Flow var så himla hårt - och då kände vi att det kan ju inte vara något för mig - men ska vi inte gå på vattengympan istället, säger morsan då? Nää, svarar ja. Jo det är min julklapp det gör vi, du kan ju fuska lite, så i vattnet stört bums för vattengympa och in kommer tränaren en stor biffig mörkhyad icke svensktalande militäraktig man...scary!!

Det var ju lätt att försöka förklara för honom att inom den unga rödtotten i leopardbikini bor Beda 96...

Bild från Stenungsbaden.se

Måndagshat

2011-02-02T00:04:00.000+01:00

Mondays bloody mondays...

Måndag morgon - det är kall och jag har äckligt sega leder, försöker få huvudet av kudden men det är inte lätt då jag nästan inte sovit alls i natt och har legat vaken i flertalet timmar redan...men hunden måste ju ut och jag måste ju till jobbet...

Måndag jobb - hektiskt som f'*- hinner knappt andas...
Ensam på avdelningen igen + två sjukt irriterande samtal och sedan även mail från en upprörd anställd a.k.a. dåre, surkart, bråkstake...

Tur att älsklingen var snäll och tog lunchsvängen med Wilma <3

Måndag eftermiddag - tar stygnen - vilket inte alls gjorde ont (mer än när hon fick klippa mig i huden) - förrän efteråt jisses vad det sved och värkte då!

Tillbaka på jobbet, och sedan även jobb hemma.

Möts av en vidrig lukt när jag kommer hem - toatankstömmningsdag bläää! (Mår illa bara jag tänker på det.) Flyr till mamma istället.

Träffar min också helt utpumpade och sönderstressade sambo...

Fixar lite med diverse, tar en tur till det fruktansvärt energidränerande ICA, ut med hunden igen, *suck & stön* för att försöka ta sig upp för isbacken...med full ICA-kasse... =(

Lek och bus med Wilma <3 Vilket vände dag till en positiv stämmning och en ovanligt glad version av mig själv... tills det var dags för nästa svarta hål...

Hemgjord pizza som tyvärr slutade i storbråk om löjliga missförstånd och ännu löjligare parasitliknande släktingar...

Känns nästintill som ett perfekt slut på min helvetes oturs månad! =C

Evighetsarbete

2011-01-30T19:50:00.000+01:00

Fasiken vad tröttsamt det är att städa, det är ett jäkla evighetsarbete som aldrig tar slut, och inte blir det bättre av att städning står på NOT to do list direkt.

Jag har varit lite väl duktig den senaste tiden och försökt hålla ordning här hemma rätt ordentligt - men fy sjutton vad det får vidriga SMÄRTSAMMA konsekvenser - + att det inte är något lätt jobb direkt när man bor med en fullblodig nedstökare! Det känns inte alls kul när man lagt ex antal timmar på att plocka iordning och torka för att han sedan skall stöka till mer än innan på 5 minuter!

Inte blir det alls lättare av att det ständigt kommer hit nya flyttkartonger med grejer folk bara vill bli av med! Min pappa har kånkat hit en massa skit som jag trodde var slängt, och en massa annan dynga som dom bara vill slippa se och Niclas mamma kommer ofta hit med helt värdelösa och as fula prylar hon vill slippa... *Suck*

Det här med att flytta är tillräckligt svårt ändå! Och den där utlovade hjälpen har bara lyst med sin frånvaro - istället för hjälp får jag bara stjälp och den ständiga tanken som trummar inuti är HUR SKALL JAG ORKA?! Jag borde satsa på att göra lagom och inte åt helvete alldeles för jävla as mycket... var det någon som viskade ordet städhjälp?

Det är inte konstigt att jag känner mig löjligt utmattad när vår före detta nystädade hall helt plötsligt ser ut så här!

Försvunna inlägg

2011-01-30T19:29:00.002+01:00

Någon som har ett bra svar på varför vissa av mina blogginlägg försvunnet spårlöst?

Love heat

2011-01-27T00:14:00.000+01:00

Efter en slitsamt trött dag på jobbet så tog jag mig faktiskt i kragen och gick på en timmes lång promenad med Wilma runt Stockevik i det isande vädret (9 minus) - ja trots att jag visste vilka konsekvenser det skulle få...

Efteråt var jag jätte frusen - och sugen på glögg!! Fast jag vågade inte dricka någon glögg i fall jag skulle behöva köra någonstans, och klockan var ju bara fem då...så istället tog jag mig en kopp varm Oboy och satte mig under min nyinköpta asfula filt och halvsov.

OBH Nordica har haft en reklam som gått under hösten och vintern om en elfilt - som vi har garvat rätt mycket åt, men i samma veva som min höftledsinflammation smärtade som värst så var jag på vår lokala elbutik Rylanders för att köpa glödlampor och då bestämde jag mig för att köpa en sådan eftersom jag alltid fryser så förbannat, dock så var det ingen filt jag höll i handen utan en blå värmedyna (!) (*yuck*), men expediten så att det skulle komma in fler inom några veckor och att hon skulle ringa mig då.

Härom veckan fick jag samtalet att både lampor och filt väntade på mig - det var bara det att filten var bajsbrun och inte marinblå - blä! Men men tänkte jag den är garanterat lika bra ändå, när jag betalat tyckte jag att det hade blivit så dyrt och när jag sedan tittade efter så kostade filtjäveln 1200 spänn!! Hade jag vetat det innan så hade jag ALDRIG köpt den, men då kunde jag inte riktigt med att säga något när den andra expediten trodde att jag själv beställt den (inte bara väntat på den). Så något purken gick jag hem och kände mig om möjligt ÄNNU MER skeptisk till fulfilten, men så i fredags när jag låg och frös i soffan så tänkte jag att va fan jag får ju testa den där 'Warm & Cosy' som den så passande heter, om inte annat så kan jag ju faktiskt lämna tillbaka den... Och efter det har jag varit FAST!

Fulfilten är ett jätte bra hjälpmedel mot värk, frusenhet, stela leder, etc. Jag rekommenderar den starkt! Visst den är svindyr men effekten är mer än prisvärd! Det finns 9 värmelägen och med det så blir det heller inte för varmt (vilket fullkomligt jag hatar!) men den värmer upp både sig och mig fort och efter det kan jag dra ned den till lämplig nivå för att hålla värmen och därmed bli mer avslappnad --> inte få mer värk! Perfekt!

Fulfilten är nu min ständiga följeslagare som värmer upp sängen innan jag går och lägger mig - som faktiskt nästan mirakulöst botade min ack så vidriga morgonvärk igår morse- och som värmer mig om kvällen i soffan, den må va ful men den e nog så bra! =)

Ensam tös reder sig själv

2011-01-25T23:56:00.000+01:00

Igår natt så fick min sambo åka iväg till en av våra båtar på ett mycket brådskande krisärende, och i och med det så spenderade även jag första natten ensam i nya huset, vilket var en lite märklig känsla. Dock så är det ju bara att vänja sig då han är borta mer än halva året..! Jag har blivit rätt bortskämd med att han har varit hemma ovanligt länge nu och sängen kändes ogästvänligt stor...

I natt blir det den andra natten ensam - eller ja Wilma är ju här med, men hon har ju en egen säng, och i min får hon banne mig inte sova! - dock så kom det lite halvknepiga problem med hans snabba sorti - efter att jag tagit bort tre diffusa födelsemärken förra veckan så behöver jag ha kompresser över stygnen för att dämpa infektionsrisken och det största såret sitter på ryggen och därmed har Niclas varit min egen kompressbytar hjälpreda, men nu så är han ju inte här och vad gör man då? Jo man tänker att man väntar med att duscha ordentligt och byta kompress tills han kommer hem igen, men vad händer då (med min tur)? Jo jag fick givetvis en allergisk reaktion mot klisterrester från gamla kompresser som satt under den nya kompressen som distriktssköterskan satte på igår när jag var på kontroll...

Jag tyckte det kliade ovanligt mycket när jag var hos mamma och pappa och tog mina immunsprutor förut men då sa hon att det inte såg rött ut, men efter att jag kommit hem så kändes det som att huden börjat brinna där bak på skulderbladet och hela den delen av ryggen var irriterande knalligt röd och prickig - not nice at all! Så efter ett tiotal försök fick jag bort den onda kompressen och fick se på eländet bättre - och med hjälp utav de allehanda verktygen badrumspegeln och en sked fick jag satt på en ny kompress - det är inte vackert men den sitter åtminstone där, och förhoppningsvis stannar den där tills min hjälp kommer hem! Eller min vänsterarm återhämtad sig från stretchtraumat ;)

Förfrysta sommarminnen

2011-01-25T16:38:00.002+01:00

Tittar på sommarens semester foton för att försöka komma på banan igen och in i en bättre sinnesstämning...men tyvärr så funkar det inte alls! Jag är för utmattad, för missförstådd, för trött och för ledsen.

De enda bilderna som ens får mig att le är de här underbara bilderna på en über sprallig gullunge ♥, tänk om man kunde få ens en gnutta av hennes energi och underbara livsglädje, någon som kan bjuda mig på det i födelsedagspresent sen?

Sluta ge mig arsenik

2011-01-25T16:16:00.002+01:00

Idag är en sån där dag, en sån där dag som jag blir alldeles grön-grå i ansiktet av bara av att tänka på, tyvärr har även de senaste månaderna konstant varit sådana, och jag har sinnesjukt mycket mer värk än tidigare år, och på fler ställen!

Igår var en för jävla jobbig dag och med det vet jag att morgondagen och kommande veckor kommer att bli fruktansvärt plågsamma. Det var ruskigt stressigt och jobbigt på jobbet igår, plus att jag var ensam på min avdelning största delen av dagen vilket inte direkt gjorde det bättre, sedan var det dags för att de fruktade sprutorna - då var jag så trött att jag nästan inte klarade av att hålla ögonen öppna och eftersom jag inte får vara ensam när jag tar sprutorna så var jag tvungen att gå hem till mina föräldrar, och just då fick givetvis min bror ett två timmar långt raseri/ångest utbrott - aj aj aj vad mycket sämre jag blev, men inte nog med det när jag precis skall sätta mig ned och sticka mig själv i benet då börjar min far gapa om en massa flyttlådor med diverse prylar som stått på vinden i 10-15 år och tvingar ut mig och mamma till garaget för "nu får det fan städas ordning här".

Efter en stund i garaget så börjar jag gråta för jag orkar bara INTE mer, jag är helt slutkörd, mår jätte dåligt över den här stressen och paniken börjar välla fram för jag vet vad de nästkommande veckorna kommer innebära pga. det här - nu kommer jag ligga i princip vara invalid igen, samtidigt som mina föräldrar och resten av omvärlden kommer fortsätta pressa mig förmodligen enda in i döden. Givetvis resulterar min gråt i att pappa blir arg på mig för aldrig någonsin fattar han hur jävla sjuk jag blir av sånt här och vilka fruktansvärt förödande konsekvenser det kan leda till, men det är klart han bryr ju sig inte för allt handlar ju bara om honom, hur han mår, hur jobbigt och pinsamt det är för honom att jag är sjuk och framförallt att jag fan måste skärpa till mig så ingen fattar att jag är så sjuk som jag är!

Jag förstår inte när jag skall få göra något för mig själv? Vad som normalt händer när man blir svåt sjuk är att ens familj ställer upp för en och hjälper en, men jag ska fan göra allt, precis allt och mycket mer än vad en frisk person klarat av. Jag vill leva, men inte så här. Ibland undrar jag om folk försöker driva mig till självmord för min situation är fan helt sinnesjuk.

Jag jobbar mer än vad jag klarar av, för andras skull - och när jag började jobba efter ett års totalt soffliggande då sa alla att dom skulle hjälpa mig för att jag skulle klara av det - bullshit!

Jag skall jobba, städa, tvätta, diska, sköta hushållet, ta hand om hunden och gå ut med henne, laga mat, vara nån slags jävla psykolog för min mor, ta hand om mina bröder, hjälpa till med en massa idiotgrejer hos mina föräldrar, göra andras jobb, springa på läkarbesök kors och tvärs hela regionen, ta hand om alla i min familj, förväntas hjälpa alla med vad de vill när de vill, göra en massa jobb för vårt andra företag utan någon som helst kredit för det, stå ut med kränkningar och påhopp, psykisk misshandel, en jävla massa stress, lyssna på alla andras 'jätte stora' problem och om hur synd det är om dem, skämmas över min sjukdom, ta på mig skulden för allt ont som händer i min närhet + försöka fixa alla problem som kommer upp då... and the list goes on and on and on...

Jag undrar fan om det är någon i min familj eller närhet som överhuvudtaget fattar hur dåligt jag mår? Dom har redan förstört min skolgång, som var det absolut viktigaste för mig, vad har jag kvar efter det egentligen, inte mycket, och den lilla glädjen jag har ska de kväva fort och stort!

Inte ens superwoman hade pallat allt som tydligen fortsatt skall ligga på min plate, jag kan lika gärna dricka arseniken fort istället för att lida tills jag helt tynat bort.

Dimma inuti

2011-01-24T11:52:00.002+01:00

Sedan i torsdags förra veckan har det varit dimma av och till, och lika länge - fast utan av och till - utan istället totalt konstant så har det känts som att mitt huvud skall explodera.

Det spränger som satan i huvudet på mig och pannan värker och nästan knakar av anspänningen och bristningsgränsen känns äckligt nära.

'In i dimman' brukar man säga på skoj när man dricker ett par drinkar, men jisses ut med dimman ur huvudet säger jag nu!

Väderomslag samt fuktigt väder är känt för att sätta djupa spår i reumatikers och ME/CFS patienters värk och liv, och de båda är BIG NO NOs för mig som både har ME/CFS och Fibromyalgi, men tyvärr så kan man ju inte kontrollera vädret - vilket jag tyvärr inte kan när det gäller min onda kropp heller...

Jag önskar att man kunde hålla för näsan och blåsa ur all dimman som belägrat mitt sinne och gjorde mina leder och muskler till segt gammalt tuggummi, värktabletterna går stadigt åt men vad hjälper det när man istället för en lugn stillsam hamn ser en vit vägg av "tjocka" - ja då är det inte så konstigt att hjärnan blivit som en vit fläck, att musklerna gått i strejk, att man känner sig som på botten av ett mörkt hål och att energinivå inte ens startar att uppåt gå...

Love and other drugs

2011-01-23T23:10:00.000+01:00

Igår var jag och min kille - eller ja sambo som han numera är, på dejt =) Vi försöker att gå ut och käka eller liknande nån gång då och då för att bara få umgås lite med varandra och igår var det i allra högsta grad dags för en ny dejt!

Vi var på vår favorit restaurang - Texas Longhorn - som starkt rekommenderas (http://www.texassmokehouse.se/) - och åt en jätte god middag eller ja huvudrätt, vilken vi knappt hann äta upp eftersom vi fick vänta så länge på bord, det är synd att man inte kan boka bord på helgerna - samtidigt som det är bra för i så fall hade det nog alltid varit fullbokat.

Sedan gick vi och såg "Love and other drugs", en romantisk komedi med Jake Gyllenhal och Anne Hathaway, vi hade sett reklam för den och den verkade jätte rolig - vilket den också var - första halvan av filmen, för vad som inte nämndes någonstans där vi läste/såg reklam för den om var att Anne Hathaways karaktär Maggie hade Parkinsons, vilket det handlade MYCKET om. Hade jag vetat det innan så hade vi nog valt en annan film, för jag är mycket petig med filmer som handlar om kroniskt sjuka, då det oftast ska va så jäkla "snyftigt" och nästan en patetiskt löjlig handling om vad synd det är om dem... Visst jag ser en hel del dokumentärer etc. om kroniskt sjuka och deras situationer men när man går ut för att koppla av är det inte direkt en biofilm om sitt liv man vill se!

Jag blir sällan berörd till tårar av film eller dokumentärer eller liknande, när jag och mina tjejkompisar ser på snyftare och dom sitter och storlipar så sitter jag snarare och gapskrattar, det kanske låter lite brutalt men jag är VÄLDIGT härdad vad gäller snyfthistorier, sjukdomar och andra jobbigheter i verkliga livet och förmodligen är det därför sådant inte berör mig på samma sätt, MEN igår fy fan alltså! Jag rekommenderar inte någon i min situation att se den filmen utan att vara förberedd. Jag blev så fruktansvärt illa berörd av denna filmen, eller ja hennes situation och hur fruktansvärt likt det var mitt eget liv och mina egna svårigheter och hennes tankar om vad hennes pojkvän måste/borde tycka om henne var bisarrt lika mina egna.

Jag mådde fysiskt illa av att se detta, jag fick ont inuti, en klump i magen och jag fick verkligen hålla mig för att inte börja gråta hysteriskt eller gå därifrån och lägga mig ned på golvet och "dö". Efteråt var jag jätte ledsen och mådde jätte dåligt, och pricken över i:et var när jag gjorde en mega vurpa precis utanför biografen på en blank isfläck och landade och gjorde illa min onda höft, axel och handled... *Suck*!

Oväsentligt stor smärta?

2011-01-23T01:50:00.000+01:00

När blev mitt liv så oviktigt undrar jag tyst för mig själv.

Varför är det bara okej för andra att må dåligt? Varför är det okej för dem att gnälla jämt men aldrig för mig? Vad är det för skillnad på deras smärta jämfört med min? Förutom att min förmodligen är mycket mycket värre då förstås, men så är det ju med allt. ALLT är så jäkla mycket värre för mig, ibland undrar jag hur det är möjligt att jag inte deppat ihop totalt!?

Jag förväntas kämpa, bli bättre och starkare och även klara av nästan vad som helst. Vem skrev egentligen regelboken för livet undrar jag, och hur kommer det sig att reglerna är både värre och hårdare för mig? För normalt sett så borde det vara tvärtom - att jag som lever och tampas med dessa bisarra bestarna till monster - "mina" sjukdomar som förstör allt i mitt liv - borde få lite andra lättnader, borde tex. inte mina nära vara lite mer hjälpsamma och livet lite lättare för mig som har det så svårt redan innan?!!

Ihopsydd och utskuren

2011-01-18T19:43:00.002+01:00

Idag var det dags för ett läkarbesök till, den här gången var det dags för det mycket efterlängtade besöket till Hudspecialisten för att ta en titt på mina difusa födelsemärken som läkaren som remitterade mig till Hudkliniken för 1 1/2 år sedan sa såg ut som typiska fall av hudcancer. ):

Efter ME/CFS seminariet om den revolutionerande forskningen kring sjukdomens uppkomst har detta med de möjligen cancerartade födelsemärken gnagt in i märgen på mig då forskningen tyder på att vi med ME/CFS åligger större risk att få cancer samt har sämre motståndskraft om man får det! Fy fan alltså!!!

Slutsatsen av dagens besök blev borttagning av TRE stycken - vilket sköterskan som kom in för att hjälpa till reagerade "OJ - så många!" på... Fun or NOT. *Suck*

Så nu sitter jag här alldeles yr med outlidligt mycket mer värk, en smärtande höft och ca 20 (!) stygn utdelade på ryggen och det ena bröstet. Jag har aldrig sytt förut, och hoppas verkligen slippa göra om det! Jag fann känslan när jag låg där på britsen och såg läkaren sy med blå tråd i mig MYCKET märklig, jag kände mig som nån slags uppsprättad fiskfilé, och situationen kändes nästan overklig, precis som lokalbedövningen bedövat mitt sinne också, för det kändes som jag stod utanför och tittade in typ som när man ser på House på TV....

Jag har funderat mycket på min reaktion kring detta - för jag tog ett möjligt cancerbesked med en klackspark - för bara tanken på det är skrattretande då jag lider av SÅ himla mycket annan skit... Det är fruktansvärt skrämmande hur avtrubbad jag blivit när det gäller sjukdomar, men så blir det väl när man lever med och runt svåra kroniska och obotliga sjukdomar varje dag!

Många har reagerat på att jag inte reagerat värre - min enda tanke då läkaren på vårdcentralen sa det förra året var "Jaha"- men detta kunde de ju faktiskt åtgärda relativt enkelt (förhoppningsvis - jag måste ju fortfarande vänta i 6 veckor på biopsierna) och även om tanken på cancer gör mig illamående och är hiskeligt skrämmande så måste jag bara försöka hitta sätt och stigar att knata vidare på!

Men det känns inte alls kul när ens dekolletage ser ut så här! ):

Med nycklarna på fel sida!

2011-01-17T20:19:00.001+01:00

Idag har Herr Olycka lyckats igen, men INGEN heder åt honom alls för det!

Det var ingen härlig känsla alls när jag stressad som satan inser att det finns fyra låsta dörrar mellan mig och bilnycklarna!

Jag är hemma en snabbis på lunchen för att gå ut med hunden då jag bestämmer mig för att det nog är bäst om hon följer med de återstående 2,5 h till jobbet. Jag knäpper fast henne i säkerhetsselen och lägger då bilnyckeln och handväskan bredvid henne under tiden - stänger bildörren går runt bilen och öppnar INTE dörren, får halv panik springer runt till andra sidan och inser att alla dörrarna låst sig - ~~BINGO~~! Aaaahh fy fasen vilken hemsk känsla det var att stå där på vår isiga parkering och se Wilma titta ut på mig med sina frågande hundögon samtidigt som jag känner hysterin stiga inom mig!

- Jag ringer till min sambo (det var med hans bil detta hände) varpå han säger att ja det fattar du väl?! Man kan inte lämna den nyckeln i tändningslåset eller inne i bilen då den låser sig efter 30 sekunder!! Aaaahhh.

-Men tack gode vän för lite tur, då min moster var hemma (för ovanlighetens skull) och kunde köra mig till min svärmors jobb för att få låna hennes husnycklar och hämta extra nycklarna till bilen där - och slutligen få ut fången efter en timmes ensamhet i en bil fylld med farliga saker, choklad, bygggrejer och verktyg... -Det var verkligen tur att Wilma redan var fastknäppt i bältet när detta hände så att hon inte kunde gå runt och hitta på otyg och få i sig giftiga (för en hund) ämnen..!

Så efter 2 varv över halva Tjörn - slutet gott - åtminstone något gott =)

Skrik & Panik Inuti

2011-01-17T11:32:00.002+01:00

Kroppen är i panik läge - det är en sån där dag - igen!

Dagen är mest fylld med usch och fy och pust och suck... jag är trött och min kropp är tröttare. Utmattad sitter jag på jobbet och energinivån gick förbi noll till minus minus för längesen. Ändå sitter jag och jobbar - inte på sparlåga utan mer effektivt än många andra - hur är det egentligen möjligt att fortfarande kunna fungera med denna isande pulserande smärtan och en kropp som stretar emot varenda liten rörelse, varenda liten tanke?!

Redan igår visste jag att sömnen inte skulle infinna sig, att kroppen kommer gå i strejk redan innan fötterna landar på golvet på morgonen, att smärtan skulle bli outlidlig och att jag borde stanna i sängen. Borde ja...för mitt eget bästa tänker jag sällan på, inte idag heller och inte är det i en lugn vrå jag sitter och vilar nu inte, vid ett skrivbord på kontoret sitter jag en stressig måndag med en kropp i panik och med en ständigt ringande telefon. Vilken normalt funtad människa gör så mot sig själv - ruinerar resten av veckans energi totalt - bara för att man inte vill vara den som mår för dåligt för att komma till jobbet en dag! En dag som nu kommer att förstöra flera veckor framöver...

Andras känslor

2011-01-15T13:04:00.002+01:00

Jag har länge vetat att det inte alls lönar sig att vara snäll mot andra, regeln "var mot andra som du vill att andra skall vara mot dig" verkar bara gå åt ena hållet! De senaste månaderna har jag gått igenom fruktansvärda händelser i mitt liv, och trots att topplistan på hemska saker som hänt i mitt liv både är lång och brutal så hamnar de flesta av dessa händelser tråkigt nog ypperligt högt på listan.

Jag har alltid varit sån att jag inte gärna pratar om jobbiga saker som händer mig, och att skriva dagbok det har aldrig varit min grej, ett stort antal fina dagböcker har bara fått två sidor fyllda för att jag har funnit det för löjligt att skriva "till en bok" - eller "till mitt framtida jag". Jag bloggar absolut inte för att få ett särskilt antal läsare eller något sådant alls, jag bloggar för att få skriva av mig besvärliga händelser i mitt liv så att jag lättare kan lägga dem bakom mig och fokusera rätt --> på det viktiga.

Jag bloggar också för när det gäller de sjukdomarna som jag har så är världen så liten och ensam och om jag kan hjälpa en endaste person bara med ett litet tips så är det värt det, för så som jag kämpar för att hitta de där få halmstråna som gör livet 0,001% lättare (vilket tråkigt nog är MYCKET när man har så lite energi som man faktiskt har med ME/CFS i kroppen) så är det värt att dela med sig av dessa ofantligt viktiga tips.

Det som jag har känt med bloggen är att jag inte vill såra någon genom att skriva hur jag känner och göra andra upprörda för en känsla de inte ens kan förstå om de försöker, vad jag insett idag är att varför skall jag alltid bry mig om andra när de inte bryr sig om mig?

Jag har inte kunnat skriva här på flera månader nu pga. en flytt som gjorde mig internetlös, men när en särskild händelse skedde i oktober då borde jag tagit mig till en dator och bloggat om det för min egen skull och gett blanka fan i känslorna hos dem som redan sårat mig djupt den dagen! Tyvärr så blir inte förklaringar något vidare bra i efterhand men nu när jag vet att de absolut skiter i mig och fortsätter att behandla mig så vidrigt dåligt så öppnar det portar att göra detsamma mot dem, för varför skall jag alltid vara "the bigger person"?!

Jag har alltid varit stark, ensamt stark och även nu när jag är svag så är jag starkare än vad många uppenbarligen tror (!) och därmed borde vissa personer lära sig att det finns en gräns man inte går över - och vad konsekvenserna blir när man gör det!

More to come.

2011-01-13T16:49:00.000+01:00

Jag kommer nu att göra om bloggen lite, med mer info, och sedan börja blogga ordentligt igen, så alla ni som skrivit till mig om att jag måste börja blogga igen, JA jag ska fortsätta nu när jag har fått internet i vår nya bostad. Jag skall också göra mitt bästa för att återberätta den senaste tidens händelser då det kan finns viktig information för andra sjuka i det som hänt mig...

Sången om mitt liv...

2011-01-13T16:20:00.000+01:00

Herr Obidobidolyckan min mest närvarande "vän"...

Alive

2011-01-12T18:52:00.000+01:00

Yes I'm still here. I'm alive. Standing, not strong - but upright.

There will be news soon, my promise to you all!

Utbytbarhet

2010-10-25T23:29:00.000+02:00

"Ehh jag skaffar bara en ny då" - Snacka om utbytbar!

It's a material world we are living in...

Alltid är man utbytbar, som partner, arbetskollega, vän, släkting, kvinna what ever, men något som alltid kvarstår är min sjukdom, undra om den är refundable?

Vill byta liv, någon som känner sig sugen? =P

I vårt slit o släng samhälle kan väl en ny kropp inte vara för mycket begärt åtminstone?

Osynlig eller obetydlig?

2010-08-27T08:58:00.000+02:00

Idag är det meningen att hux flux ska hela mitt 22 åriga liv packas ned i kartonger och flyttas bort... Detta känns lite konstigt, lite skumt och som att det kommer bli väldigt mycket jobb! + Att jag tyvärr bara sova mindre ä 5 min i natt... =/ (Hur skall pacing kunna utövas idag? =/)

Jag har under senaste veckan bott i mina föräldrars gästrum i deras nya hus, de har byggt nytt och flyttade in första helgen i maj, under sommaren så har jag bott i vårt gamla hus (och de i sommarstugan) och nu utan för varning skall det fräschas upp - inte helt oväntat men väldigt snart, redan nästa vecka..!

I nya huset finns ingen riktig plats för mig, men vårt hus (det som min kille & jag ska bo i & bygger) är inte klart än så nu är jag tvungen att bo här med alla problem detta tyvärr innebär.

Fortsätter inlägget sen...

Older, stronger, still the same lovely heart

2010-08-27T00:44:00.002+02:00

Orkar inte riktigt skriva för jag har fortfarande problem med & svår värk i händerna men jag skall göra mitt bästa...

Har idag träffat en gammal god vän, för första gången på 5 år, när vi umgicks var livet så annorlunda, då ja det var som en helt annan livstid och vi var annorlunda då, båda två, men det som var så härligt med dagens träff det var att märka att vår vänskap var den samma! Bara lite ringrostig. Och inga jobbiga kommentarer om mig, min sjukdom etc. (!) sådana som "alla" andra kommer med (ni vet). Fast att jag var öppen och berättade, så otroligt skönt att få umgås med en normal människa med bra värderingar. Det var också härligt att märka att vi hade växt upp och förändrats på ungefär samma sätt, hittat nya intressen men att vi ändå tyckte så samma, var så lika. Jag hoppas verkligen att vi kan fortsätta hålla kontakten och umgås oftare, för sådana här sunda förhållanden och sådana härliga människor som L behöver jag verkligen i mitt liv!

Tyvärr blev det lite för mkt för mig idag, med att åka till Stenungsund, fixa färg, kolla på kakel, lite ärenden och fika med L, det är svårt at inse att man bara borde göra en grej, inte fem + de och de, får hoppas att smällen inte blir allt för stor imorrn... Tyvärr blev det lite för lite handdesinfektion & för många baciller i förkylningstider också, får hoppas att immunoglobelinsprutorna och min befintliga infektion står emot bra.

Nyhetsfrossa kring ME/CFS idag

2010-08-25T00:43:00.001+02:00

Har haft många bra tankar till inlägg de senaste dagarna men utan internet så är det svårt att blogga, hoppas det blir bättring nu, men inte nu på direkten för fingrarna lyder inte alls och böjs knappt pga. helvetes stormen utanför rutan som innebär svår värk & kroppsstrejk, men snart så!

Idag cirkulerar mycket nyheter om forskning etc. kring ME/CFS denna nyhetsartikel tar upp ämnet, (har inte hunnit läsa den själv än - för även synen är på strejk, men kolla gärna upp detta scoop själva)
http://www.nytimes.com/2010/08/24/health/research/24fatigue.html?_r=2

Hösten knackar på dörren

2010-08-21T02:25:00.000+02:00

Höstvinden piskar regnet mot rutan, Snowpatrol sjunger ut ur lurarna, jag sitter och är dåsigt trött, gör mig mentalt redo för sängen. Det är inte utan att det märks att sommaren sjungit slut för i år, den nya refrängen är rätt grå, men jag hoppas att hösten kan bli mysig i år ändå.

Även fast jag innerst inne vet att jag gömmer hatet för hösten och alla extra ledbesvär som kommer med den. Ja nu är det snart dags att börja med D-vitaminerna igen (ytterligare en sak att lägga till kom ihåg/shopping listan), och idag har jag faktiskt fått köpt lite härliga mysiga höstkläder, två goa stickade tröjor - utan ull (!!), även om det var mindre härligt att prova dem i 19 graders varmt fuktigt äckelväder.

Hösten kryper så sakta på, dags att värja sig!

Panikattack

2010-08-19T04:41:00.000+02:00

Klockan är halv fyra och jag vaknar helt hysterisk med en panikattack efter 1,5 h värdelös "sömn". Är jätte förbannad och jätte ledsen och helt jävla ensam. Det börjar med en enkel sak som ingen kan hjälpa mig med, det fortsätter med allt de förutsätter att jag skall göra för dom. Det blir bara värre och värre mitt liv, jag som nu hade jobbat så hårt i flera månader för att få tillbaka lite gnista i mitt liv, det har dom nu förstört på bara några dar.

Jag förväntas göra så mycket mer än en frisk person och jag går snart under på grund utav det. Jag skall ta hand om min familj, inte är det dom som tar hand om mig inte. Allt handlar bara om hur jävla synd det är om alla andra och om hur dåligt dom mår, men hur jag mår då? Varför bryr sig ingen om det?! Det är meningen att man skall få hjälp, stöd och empati när man är sjuk, inte ett helvete! Kanske borde jag gjort som den där satkärringen sa en gång och klippt banden med min så kallade familjen för dom håller helt på att förgöra mig nu - igen...

Gräsklipparens förbannelse

2010-08-17T15:19:00.001+02:00

Jag vaknar av mig själv med en härlig myskänsla i kroppen, utvilad, lugn och sängen känns ack så skön. Jag blir lite stirrig detta händer aldrig liksom - och om det händer brukar jag bli jätte dålig sen...

Jag kan stolt erkänna att pacingen hjälpte igår, och att det inte blev alldeles för mycket för mig, även om det var jobbig men jag mår tack o lov inte sämre idag - inte på det sättet i alla fall, jag mår skit ändå, men på "det" vanliga sättet. Med ME/CFS skall du försöka lagom och lika mycket varje dag, vilket skulle begränsa mig alldeles ofanligt för mycket men jag vet att idag måste jag ta det lugnt, jag känner igen tecknen, jag har lärt mig att skilja på smärta och smärta och jag vet att idag är det nödvändigt med vila.

Det kliar i fingrarna och det surrar i huvudet, jag vill, JAG VILL, bara göra nånting, vad som helst nästan, men jag håller mig duktigt till planen så att jag skall orka lite senare, men då händer det. Jag hör den komma uppför backen, vid kröken i kvarteret. Huvudvärken slår emot mig, paniken av syrebrist börjar sprida sig, värken triggas till nya höjder, jag får nästan intill panik för huvudvärken är så svår, det känns som att huvudet skall explodera, som att pannan skall skjuta upp till månen...

Nu är monstret här igen, gräsklipparen, men världens raraste farfar som förare, han är jätte snäll och åker hit och klipper gräset för mina föräldrar men vad ingen förutom andra med min sjukdom förstår är att gräsklipparljudet är olidligt - det är en av de saker som gör mig sämst, förutom stress.

Jag känner att jag borde gå ut och säga hej till farfar men jag vet inte hur jag skall orka, lukten av det nyslagna gräset kommer göra mig ännu sämre och skuldkänslorna när han som vanligt säger att jag borde klippa gräset... Jag försöker stänga fönstret men är inte tillräckligt stark, slår min armbåge och nu känns allt så jävla jobbigt. Dagen som började så bra och gick åt rätt håll har nu tagit en big wrong turn och det finns ingenstans i huset jag kan gömma mig från det där jävla gräsklipparljudet som gör mig så sjuk - som triggar min migrän och förbannar mitt liv. Varför finns här inget djupt hål att gömma sig i? Det enda jag kan trösta mig med är tack gode gud för att vi inte kommer ha någon gräsmatta vid vårt nya hus!

Inte nu inte så

2010-08-17T14:57:00.000+02:00

Lite ensamt, lite ledsamt.
Värk och svek.
Var skall man börja? När skall man sluta?
Var finns vänner när man behöver dom?
Var kan man gömma tankespökena?
Hur skall man klara av att vila när det enda man vill göra är att springa iväg och glömma...

Politik i praktiken

2010-08-17T00:22:00.002+02:00

Spana in butleruppdraget på tunnelbanan =)

http://www.muf.se/artikel/1328/s-vill-ha-butler-pa-tunnelbanan

Pacing vs "Att göra listor"

2010-08-16T18:37:00.003+02:00

Kom ihåg listor är nödvändiga när man har minnesproblem, men bör ändå undvikas eftersom de så gärna skapar stress och ångest över vad man inte har gjort eller inte klarar av att göra. Igår var det ändå dags för en "liten" lista och idag har faktiskt varit en übereffektiv dag + där jag tom har försökt tillämpa pacing.

Har fått bokat in en tid till Gottfries kliniken, gjort en anmälan till Agria, säkerhetskopierat datorns filer, gjort en massa research, städat ordning i mejlboxen, ringt Vedum 9 gånger utan svar (!), kört bort en massa grejer till mamma & pappas nya hus, kört 3 maskiner tvätt, bytt lakan i sängen, svarat på ett frågeformulär (som jag givetvis glömde posta), pantat ca 150 st pantflaskor (även om det kändes som minst tusen - och de få kronorna man fick för mödan inte direkt kändes värt det), har tom varit duktig och köpt lunch till mig och mamma(!).

Så nu är ju bara frågan om man klarar sig utan svåra men, har tagit pauser och försökt ta det lite "manjana", tänkt pacing och försökt hålla mig till lagom - men nu när man ser till listan över saker man faktiskt gjort idag så känns det som väldigt mycket, och att gränsen lagom ändå blev passerad... Borde vara stolt över det jag har klarat av men det är svårt för det är så "små" vardagliga ting och det är typ hundra punkter kvar på listan...

NOT TO DO LIST

2010-08-16T00:17:00.001+02:00

Med ME/CFS och liknande besvär försök undvika;

1. Stress !! - alla sorters psykisk, fysisk och från omgivningen
2. Att göra för mycket (frågan är bara hur?)
3. Fuktigt väder (aningen svårt tyvärr)
4. Nya infektioner - och därmed särskilt utsatta/kontaminerade platser
5. För hård träning/för mycket fysisk aktivitet
6. Dålig omgivning/miljö - vänner som suger ur din energi som blodiglar, skitsnack etc.

Tänk lagom! Och be om hjälp!
Försök se saker ur ett annat perspektiv, lite positivare, lite mindre pragmatiskt och med ett par glasögon som trollar bort små jobbiga måsten och dammråttor.

Orden räcker inte till

2010-08-14T01:06:00.000+02:00

Om man slår upp synonymerna till trötthet i Word får man fram följande lista; sömnighet, dåsighet, matthet, kraftlöshet, utmattning. Känner igen mig i alla dessa tolkningarna...

Fortsätter med ordet trött; matt, sömnig, utmattad, utarbetad, däven och ja allt stämmer in på mig, men inget av dessa ord räcker till för att beskriva hur jag känner mig, hur TRÖTT jag egentligen är. Brukar säga att utmattad stämmer bäst in på min trötthetskänsla men ändå räcker det inte till och sen så är det så ytterst få som kan förstå...

Change of life

2010-08-14T00:07:00.000+02:00

När man är barn så är livet så enkelt, även om inte mitt direkt var det...men somrarna var alltid härliga och lååånga. 'No worries', regn som solsken.

Nu är det augusti och dags för skolstart, vart försvann hela sommaren? Och vart tog hela våren vägen? Jag som skulle njuta av lata dagar i solen, inte ligga inne med värk och migrän framför tv:n.

Livet är så förändrat nu sen då, alla "måsten" är bara jobbiga och utmattande medan de förr var utmanande och inspirerande. Augusti månad är extra jobbig som kroniskt sjuk för allt verkar handla om var folk ska gå i skola, nya jobb och härliga utmaningar utomlands medan jag bara äts upp utav ångesten att jag inte klarar av att göra det jag SÅ GÄRNA vill.

Säger som Tomas Ledin - Sommaren är kort! ...Hälsan har regnat bort...

Vinterjacke span

2010-08-12T16:28:00.000+02:00

Bild från asos.com

Har spanat in den här godbiten för vinterns kalla dagar och framförallt nätter. Läcker i rosa och tjusig i blått (finns även i lejongult men det är definitivt inte min färg). Med led och muskelbesvär är kläder ett ständigt problem - man behöver ordentliga kläder för man blir lätt kall - men man får ont om jackan är tung eller skaver osv. Ull är bra på så sätt att det är ett väldigt varmt material som värmer på ett naturligt bra sätt - problemet är att jag tål inte ull, men det brukar det gå bra i ytterjackor så länge det finns ett foder i.

Framtidsvisioner

2010-08-12T16:00:00.000+02:00

Vi talar om vad jag skulle kunna göra i framtiden - vad jag skulle klara av. Ångesten väller fram och klumpen i magen växer - fan alltså jag vill så gärna bli klar med gymnasiet men jag orkar inte. Kroppen tvärvägrar att hjälpa till ens det minsta. Vem hade kunnat att tro att detta hemska sjukdomstillstånd skulle bli mitt öde. Alla visste att jag skulle bli något (när jag blev stor), jag har alltid varit bäst i klassen, begåvad, duktig, flitig, målmedveten och smart - men allt sket sig totalt. Fan för den där jävla körtelfebern som triggade igång alltihop...

Det är svårt att ställa sig över sitt öde - att inse sina begränsningar och godta de nya levnadsvillkoren - att se alla sina drömmar och planer gå i kras - hela ens identitet har raserats och vad finns kvar? Smärta, svek och illamående över det som kunde varit. Framförallt ME/CFS är en lömsk sjukdom, önskar så att den bara försvann...

Jag vill, jag vill, JAG VILL, jätte mycket - hur skall jag kunna acceptera att jag inte kan?

Borde haka på den positiva linjen

2010-08-11T04:38:00.003+02:00

Tog en snabbkoll på Facebook, fann dessa vackra ord;

"Gräset är bara grönare på andra sidan om du glömmer att vattna hos dig själv. Så vattna, vattna, vattna! :-)" Ord av: Liv Miyagawa

Liv är som folk på Tjörn skulle säga en rar tös, som bedriver verksamhet för bättre självkänsla, jag har varit inbjuden att vara med i några grupper men har helt enkelt inte mäktat med, tyvärr! (Försöker hålla mig till pacing även om det då faller bort väldigt viktiga saker.) För bättre självkänsla är något som förmodligen alla med en kronisk sjukdom behöver, för att inte tala om positivt tänkande som är så grymt viktigt speciellt när hoppet verkar vara utom räckhåll.

För dig som är intresserad besök Livs hemsida; www.livmiyagawa.com

Natt natt natten - vak vak vaken

2010-08-11T04:24:00.000+02:00

Det är natt, natt, natten och jag kan inte sova. Efter att ha vridit och vänt mig och boxat på kudden i flera timmar så går jag upp och lägger mig i soffan och tittar på gamla kära SATC-avsnitt. Tv:n visar Charlotte & Treys bröllop, Carrie berättar om sin otrohetsaffär, avsnittet är bedrövande och sorgligt, det är fiktion men så nära sanningen som det bara kan bli.

Jag är ledsen och irriterad, jag vill så mycket men jag orkar bara lite av lite. Jag hatar att inte kunna sova fastän jag är så trött, att en kropp som är så utmattad och en hjärna som är så seg ändå inte inser vikten av vila! Jag har varit på den nedåtgående spiralen i så många månader nu utan att ens få se glimten av framsteg eller ens ett panikstopp, sakta sakta blir jag bara sämre, och dåligt mår jag på flera sätt. Dels mår jag dåligt för att jag mår dåligt, dels mår jag dåligt av att känna mig dålig. Jag är rädd för hur långt ner spiralen kan gå, hur dålig min så kallade hälsa skall bli, för varje gång jag blir sämre tänker jag snart måste det ta stopp, det kan inte bli värre nu, men alltid så lyckats spiralen sega sig vidare nedåt, fan alltså skall det alltid vara så här? Skall jag alltid må sämre än sämst?! Måste livet vara så fruktansvärt smärtsamt?

Bakvänt/felvänt förhållande/liv

2010-08-11T01:10:00.000+02:00

Vårt förhållande har gått igenom så mycket skit, vi älskar varann men allt slit har satt sin prägel, en prägel som gör alla snälla gester till något fel, alla fina ord till något ont. Jag har gjort mig extra fin, men han märker det knappt, för honom är jag densamma - på gott och ont - självklart uppskattar jag att han älskar mig jämnt, men det skulle inte skada att få höra några fina ord. Vårt förhållande skakar - båda vill detsamma - men vi har så ofantligt skilda sätt att hantera det som skett. Alla ärr finns fortfarande kvar, djupt inborrade skaver de, och vid första anblick tänder de en gnagande ilsken gnista.

Det är som att vi bytt personlighet - det som han en gång krävde utav mig och jag nu ger - det vill han inte längre veta av och gör nu istället så som jag tidigare gjort. Folk pratar om hinder som kan skapa problem - för oss är det bara små löjliga bagateller - det som vi gått igenom under våra 6 år ihop det är mer och värre än de flesta par upplever under en hel livstid. Det som kallas tur vet vi knappast vad det är och är definitivt en stor saknad hos oss men vi älskar fortfarande varann och försöker så gott vi kan, men ändå kan man inte hjälpa att önska att livet vore lite lättare ibland och få lite mer utdelning för alla våra försök till bättring hade inte alls varit fel...

NOT - To Do List

2010-08-10T18:09:00.001+02:00

Förbjudna att göra saker för en person i min situation;

1. Skotta snö (Big No No)

2. Dammsuga

3. Stryka

Försök undvika in i det sista!

(Det finns flera punkter men de får vi ta upp någon annan dag.)

Tvätt tvätt bara tvätt, tvätta, stryka, vika, sortera...

2010-08-10T18:04:00.001+02:00

Sitter på golvet och viker tvätt på mitt överkast och funderar på alla kläder man bara sparar...
...fast att de är obekväma...
...fast man aldrig använder dem...
...fast man egentligen inte gillar dem...
...fast att eller för att man bara använt dem en gång...
...för att de kan "vara bra att ha" nån gång...

Har nu gjort en rejäl rensning - 3 pappkassar med arvegods till kussen =)

Hade en bild på slitet men den försvann :/

Tips! Bojkotta strykningen - är man sjuk kan det inte vara på prioriteringslistan!

Pink Sky

2010-08-09T00:59:00.001+02:00

Vilken färg har din himmel ikväll? Min är rosa =)

Undrar hur världen blev så fel!

2010-08-06T00:23:00.000+02:00

It's a cruel cruel world.

En gammal bekant till mig är saknad sedan en vecka, fick reda på det genom ett mejl på Facebook. Idag är det en stor nyhet att polisen har anhållit en man misstänkt för mord på henne. Jag kan verkligen inte fatta detta! Marina är en av de snällaste själarna på denna planet, alltid glad, trevlig och allmänt hjälpsam. Att jorden vi lever på är en hemsk plats har jag vetat länge, men jag kan ändå inte hindra mig från tanken varför?

Kan man inte känna sig säker utomhus längre, inte ens på landet? Borde man stanna inne och aldrig gå ut ensam? Det är skrämmande när vidrigheterna "Hit's close to home".

Bakom bilden

2010-08-03T20:17:00.001+02:00

Fick kommentaren om min nya profilbild - "Men du ser ju helt normal och frisk ut på bilden" och vill först bara börja med att säga "Döm inte katten efter håren". Fy satan vad jag hatar att höra "att jag ser normal ut" - min sjukdom syns inte på utsidan hallååå!!

Därmed så skall jag nu berätta vad bilden egentligen visar; ja mig så klart - men ett ovanligt sjukt jag. Fotot är taget den 27 mars - på min födelsedag - på La Gondola i Göteborg och jag kämpar allt vad jag kan för att klara av att andas och hålla mig upprätt i stolen. I denna stund är jag riktigt missnöjd, det är min födelsedagsmiddag och för första gången på över ett år skulle jag gå ut på krogen och bara dansa och vara glad och glömma alla mina problem, men verkligheten blev tyvärr något helt annat. Flera av mina vänner backade ur i sista stund, av olika anledningar, och jag har bihåleinflammation, 40 graders feber och mår riktigt riktigt skitdåligt. Vi (jag, pojkvännen och en nära vän) åker i alla fall och precis när vi parkerat på Heden får jag andnöd, därefter genomlider vi en middag där jag mår riktigt dåligt och utan möjlighet att läsa menyn på grund utav Earth Hour som restaurangen bestämde sig för att starta tidigare.

Visst jag kanske ser ut "som alla andra" men bakom allt smink och festkläder döljer sig något helt annat, en smärtsam vardag som dom allra flesta inte skulle klara av. Det sägs att en bild säger mer än tusen ord, men uppenbarligen inte denna bild för bakom den här bilden (med min förkylningsröda näsa på) döljer sig ett ton smärta och en sällsynt svår förkylning som höll i sig i 2 månader efteråt...

Tung förkylningsmöda

2010-08-02T13:30:00.000+02:00

Mår skit, sitter och tar tempen. Känner mig värre än döden och har bara lust att glida in under täcket och glömma och försvinna, om det nu inte hade varit så att hela sängen är plaskeblöt då jag har legat med hallucinationsdrömmar och kallsvettats som en galning hela natten. Termometern ringer och det är inte konstigt att jag fryser sifforna visar 36,3, så med de obligatoriska 3 plus har jag 36,6 - inte direkt normalt för min del och definitivt "undertemp". Fan jag har ingen lust att gå till doktorn nu igen, jag har ingen ork, dom har ingen sympati och jag får alltid minst en infektion på köpet i väntrummet. :-/

Jag är så trött att jag knappt kan hålla ögonen uppe, så utmattad att jag knappt klarar av att sitta, världen bara snurrar runt och flimrar, halsen, öronen och bihålorna skriker waaaghh aj aj, och andningen är obehagligt trög. Kroppen är våldsamt tung, värken är på nya skyhöga nivåer och både muskler och leder är i fullt kaos, till råga på allt så har jag förbannad mensvärk och en förvärrad ryggsituation efter att ha ramlat baklänges igår under något mysko svimningsanfall.

Ja det är helt enkelt en vanlig dag för mig med min sjukdom och med alla dessa besvär förväntas jag klara av en normal vardag - yeah right liksom *himlar med ögonen* jag borde vara nöjd om jag klarar av att titta på tv, men tyvärr så fortsätter livet ändå och som alltid när sjukdomen är på topp och jag med det på botten så är jag ensam och vad det betyder är att jag blir tvungen att försöka klara av dagen och därför kommer jag att må mycket sämre i flera dagar extra...

Backstabbing bitches never change character

2010-08-01T16:35:00.001+02:00

Igår så var vi på en kräftskiva hos en släkting till min kille, vi var inte så många och det var rätt lugnt och trevligt förutom snacket man fick höra om sig själv. Något av det absolut värsta jag vet är när folk talar om för mig vad jag tycker, eller snackar om något som jag har gjort - som inte är sant - eller som inte alls stämmer. Kanske så är det för att jag är fått stå ut med så mycket skitsnack i mitt liv, men jag kan verkligen inte ta sådana kommentarer med en klackspark och igår fick jag formligen bita mig själv i tungan för att inte gå till motattack. Jag vet att jag inte borde bry mig om saker som folk bara säger för att få uppmärksamhet men det ligger alldeles för djupt rotat i mig för att jag inte skall bry mig om dessa skitiga lögner.

Med ME/CFS så handlar det så mycket om att 'Pick your battles', och det var just det jag valde att göra eller ja inte göra igår. Jag hade allt kunnat gå igång ordentligt och talat om både ett och annat för den skitsnackande motparten och gett svar på tal om de vidriga lögnerna som en av mina gamla härliga mobbare hade sagt om min familj, mig och mitt liv, men den som hade förlorat på det i slutändan det skulle varit jag själv, "because once a liar - always a liar" "and once you go bully you don't go back".

Dom hade bara fått nytt virke till sin skitsnacksbrasa och kunnat koka ihop ännu fler otrevligheter (vilket jag är helt till 1000 % säker på att de gör ändå) - jag borde egentligen ge mig själv en stor eloge för att jag valde "the highroad" och inte sänkte mig till deras sjaskiga business men fy fan vad jag känner hat för denna brud som så brutalt förstörde och ödelagde mitt liv så totalt då och än idag tio år senare fortsätter spinna vidare på lögnerna. Jag brydde mig inte ens om att fråga om vad hon nu hade sagt för jag vet att jag bara skulle ha blivit förbannad och mått dåligt över det, och jag kan stolt säga att jag inte heller gick i fällan dom försökte gillra att snacka skit om mobbaren tillbaka, för helt ärligt så är hon inte värd ens en liten gnutta luft i min värld.

Kanske borde jag känna mig hedrad över att jag är så intressant att hon lägger ner så mycket tid & lögner på att förstöra mitt liv och tycka synd om henne som uppenbarligen inte kan ha ett liv själv, men det enda jag känner är stark avsky och jag hoppas innerligt att hon får uppleva väldigt mycket olycka i sitt liv innan hon till slut hamnar i det helvete hon en gång försatte mig i.

Hunden vädrar dåligt väder

2010-07-30T17:07:00.001+02:00

Har en hund med väldigt höga väderkriterier, enligt Wilmas väderregler så går man bara ut om det är torrt och varmt!

Om man hör att det regnar ute - då gömmer man sig under soffan.
Om det är kallt eller blåser - då tvärnitar man vid farstukvisten & vägrar gå längre.
Och Gud bevare en om matte tar fram den fruktansvärda regnjackan - då är det fara o färde!

Den här bilden är ifrån den kalla kalla vintern i år. Wilma gillade inte alls 18 minusgrader och sprang alltid och gömde sig när det var dags för promenad, här blir strax en motvillig Wilma uttvingad i kylan, burr! Ja vad säger man kommer inte berget till Mohammed...

På gränsen till mardrömmens avgrund

2010-07-30T16:22:00.002+02:00

Jag har legat på randen till att inte orka i flera år nu, och alltid när jag tror att det inte kan bli värre så blir det just så. Det smärtar verkligen i mitt hjärta att jag inte orkar som förr, visst jag har en "vettig" anledning men det betyder fan inte att jag mår bättre för det.

Idag är en sån där regn-blåsig avskyvärd dag som gör musklerna sega som gammalt tuggummi och lederna alldeles sträva och gnissliga, men jag vill göra något produktivt med min dag, vad som helst, städa, plugga, läsa en bok, men lika seg som mina muskler är min hjärna. Det flimmrar för ögonen, huvudet känns så besynnerligt nära explosionsgränsen och jag är förvånad att mitt huvud fortfarande är intakt.

För att hindra mig från att göra något som jag kommer få böta för senare så tittar jag på kära gamla SATC- avsnitt, men jag kan inte sluta tänka de där vidriga negativa tankarna, om hur mitt liv blivit, om hur lite jag klarar av, om hur deprimerad jag var för 2 veckor sedan - tänk om jag fortsätter ner på den spiralen? Depressioner är inte alls ovanliga i min situation... usch vad livet är frustrerande! Ofta önskar jag att allt bara vore en mörk mardröm!

Wet without wellingtons

2010-07-29T21:19:00.001+02:00

Har sedan förra året haft ett gott öga till Hunters gummistövlar eftersom de är fotriktiga och sköna (!). Såg ett par rosa på Åhlens förra året och det var kärlek vid första ögonkastet. =)

Då hade jag inte direkt någon användning för gummistövlar eftersom jag bara gick korta sträckor från A till B, men sen jag skaffade hund har jag varit i STORT behov utav ett par - kruxet har bara varit att de har varit nästintill omöjliga att hitta, har letat och letat och letat i affärer i närheten utan någon lycka, men när vi var på båtsemester vad fanns i en liten butik i Hunnebostrand i helgen om inte Hunter stövlar i strl. 35/36, de var lite för små men nu vet jag att jag kan beställa strl. 37 på nätet och att de kommer passa! Dessutom har jag kollat runt och insett att om jag beställer från England kan jag få de tuffa jag verkligen vill ha - som passar med min röda regnjacka till skillnad från de underbara rosa - för samma pengar som tråkiga svarta i Sverige, gött! Nu skall jag bara vänta på mitt nya VISA kort och sen blir det regndroppsshopping. =)

Längtan till härlig träning och motion

2010-07-20T17:16:00.002+02:00

Saknar träning, skridskoåkning och dans.

Tänk om man hade kunnat sprattla iväg på några snabba längder under ytan, ja det vore i drömmen det!

Innan jag blev sjuk så levde jag ett väldigt aktivt liv, jag tränade teamåkning och spenderade mer tid i ishallen än hemma. Det jag saknar mest nu är att kunna göra vad jag vill, när jag vill, springa en runda, ta en dansklass, gå på ett aerobicpass eller bara ta en lång promenad, att känna glädje av att kunna röra sig fritt helt enkelt.

Min mamma säger att något av det hon ångrar mest var att hon inte hade möjlighet att köra mig till närmaste simhall när jag var yngre så att jag hade kunnat vidareutveckla min simning som helt klart var högt över standarden för ett barn, nu är jag besviken att jag knappt kan gå i vattnet alls längre och jag har inte stått på ett par skridskor på över 5 år, något som jag gjorde nästan varje dag förr. Saknaden av motion är stor!

Denna bilden är från en vårshow några månader innan jag blev allvarligt sjuk, det smärtar att tänka på att det som var så enkelt då, nu är ouppnåeligt. Så tills vidare får skridskorna fortsätta damma på hyllan och baddräkten gömma sig längst in i klädskåpet.

I'd rather be with you

2010-07-19T13:42:00.001+02:00

I need to be bold
Need to jump in the cold (water)...

Joshua Radins ord är so true.

Sol & bad + smärta

2010-07-19T02:41:00.001+02:00

Sommar, solen skiner, havet glittrar och jag sitter inne framför tv:n.

Har i flera veckor velat ta årets första dopp utan att våga, i fredags kväll gjorde jag det och hoppade snabbt i från båten och aj aj aj vad jag ångrade mig dagen efter. Känslan som badet ger är befriande, härligt och somrigt men smärtan efteråt är outhärdlig. =(

Värmen är underbar och eftertraktad - men ack så jobbig, jag vill också skaffa snygga brännan men får nöja mig med skuggan och B.U.S.

Väderomslag är fruktansvärt och åskvädren - med fukten - som värmen har dragit med sig har gjort livet olidligt svårt, lederna är som seg kola och musklerna i ständig krampkamp.

För en fibromyalgiker är alla årstider svåra och alla väder hårda...

Skenet som bedrar, när en sjuk människa lever i en till synes frisk kropp.

2010-07-10T16:23:00.002+02:00

Igår så var vi ute med min svåger, hans sambo och deras vänner och hade lite härlig semesterstämning i hamnen. =) Jag orkade ovanligt bra med situationen (!) och det var roligt att bara träffa lite härligt folk och umgås.

Det känns alltid skönt när man, om än bara för en liten stund, kan låtsas vara "normal" och verka vara som "alla andra", men tyvärr så är det svårt! Det är svårt att orka, och det är svårt för folk att förstå!

Normala standardfrågor när man träffar nya människor och gamla vänner är att fråga vad de sysslar med nu, jobb, skola, etc. Alla gör det, av hövlighet, av nyfikenhet, eller av brist på samtalsämnen. När det är någon form av sporadisk kontakt eller någon gammal bekant brukar jag försöka undvika frågan eller ta till små vita lögner som inte ligger långt ifrån sanningen som - jag pluggar, eller - jag jobbar på ett rederi, och sen försöka svara på standard följdfrågorna så gott det går.

Det är bara alldeles för jobbigt att svara ärligt - Jag är för sjuk för att orka och ligger mest hemma, försöker vila så att jag inte blir sämre och grämer mig över vad jag kunde gjort om jag var frisk...

De flesta vi umgicks med är "insatta" i min situation, hur mycket det nu går att förstå eller ta till sig något som inte hänt en själv. Vi har umgåtts rätt mycket i olika situationer och många är även våra egna vänner, och inte är det minsta konstigt när en av tjejerna som jag står närmast i det gänget frågar mig hur det går med skolan, om jag tagit studenten nu då? Bara tanken på frågan gör att jag får en brännande huvudvärk och det suger till i magen, jag vill så gärna, SÅ GÄRNA, vara klar!! Men du kan väl inte ha så mycket kvar nu? Nej visst jag har inte mycket kvar, men jag ORKAR INTE, jag har mått för dåligt för att göra något alls. Jag ser i deras blickar att dom inte förstår, och hur kan dom? Dom vet inte hur det är, dom tror att det bara är att ta tag i sig själv och göra det, men det går inte vill jag skrika. Det är så att jag ibland vill ha något på utsidan som gör att det syns att jag är så här sjuk så att jag slipper försvara mig hela tiden. Jag är inte lat jag är kroniskt sjuk!

Dialogen fortsätter och blir till någon skum diskussion om vad jag skall göra nu då? Och om vad jag vill göra egentligen. Jag som precis börjar acceptera mitt utgångsläge med den här sjukdomen - att jag inte kan göra det jag vill, inte få det jag planerat. (Jag som precis lärt mig att blockera mina inre viljor.) Jag försöker på ett milt sätt förklara att det inte spelar någon roll vad jag vill göra egentligen för jag kommer aldrig kunna göra det ändå. Att om jag mår lite bättre kan jag jobba på familjeföretaget några dagar i veckan, och att om jag kan det så borde jag nästan jubla av glädje över att jag klarar av någonting alls, men tjafset fortsätter, tack och lov är det bara på ett snällt sätt men ändå trycker gråten på inom mig. Tror fan det att jag vill plugga, jobba, träna och visa vad jag går för (som frisk), men jag kan inte, fatta liksom, jag orkar inte ens med att prata om det!

De ord som kommer ur hennes mun är så sanna, så riktiga, men så svåra att höra. Ja, jag kommer aldrig få visa vad jag går för på pappas kontor. Ja, jag vill plugga vidare. Ja, jag vill fullfölja min livsplan. Ja, jag vill växa som person. Ja, jag vill resa och allt möjligt, men vad jag vill och vad min kropp orkar är så vitt skilda saker att det är motsatta poler, och jag kommer förmodligen aldrig få det jag vill i mitt liv, och det finns inget annat att göra än att försöka acceptera mina nya levnadsvillkor och glädjas över de små positiva sakerna jag klarar av.

Mitt liv har ändrats lika mycket som en persons som blivit förlamad i en olycka, "men det syns ju inte på mig", "jag ser ju ut som vem som helst" - men under det tjocka lagret smink, BUS och fina kläder gömmer sig all smärta, värk, orkeslöshet och frustration...

Jag må se ut som "alla andra" men jag lider av Fibromyalgi, ME/CFS, immunbrist m.m.

Hopplöshetens vind

2010-07-09T01:16:00.001+02:00

Det är så mycket man vill - så lite man kan.
Där ME gick - solen försvann.
Glädjen som förr - bortblåst den är.
Sommar och sol - vinter inombords.

Tassar kring gröten

2010-06-23T00:35:00.004+02:00

Den ständiga frågan, vad har du gjort i helgen?
Det ärliga svaret - kräks, kräks, mått skit, haft feber och kräkts lite till.
Svaret jag ger - inte så mycket tagit det lugnt.
- Vad skönt då.
-Mmm (men jag tänker bara nej nej nej vidrigt har jag haft det, och nej det är inte skönt att ta det lugnt, jag vill hitta på något, jobba, plugga, diska, städa, gör massor, defintivt inte ta det lugnt!, men jag svarar givetvis allmänt ja och himlar med ögonen på insidan.)

Alla drabbas mer eller mindre av tillfälliga sjukdomar som förkylningar etc. men jag orkar bara inte ta diskussionen om mitt tillfälliga illamående, för att inte tala om den fruktansvärda smärtan som följer efteråt när min sjukdom trissas upp ytterligare några steg(!), för även om det har förpestat mitt liv ytterligare och mycket, så är det inte i närheten av så jobbigt som "min vanliga sjukdom" och jag känner mig alltid gnällig när jag pratar om att jag mår dåligt, även om det inte direkt är utan anledning. Om det var vilken annan person som helst som klagade över det jag gått igenom i helgen så hade det varit jätte synd om den personen (och defintivt inte utan anledning) men för mig så känns det bara pinsamt, det känns så uttjatat att må dåligt hela tiden, även om det är mitt liv nu.

Livet inuti ett kroniskt sjukdomstillstånd är ensamt, mycket ensamt. Dels sviker "vännerna", dels skjuter man ifrån sig dem för att man inte vill "dra ner dem i skiten" också, för vem vill vara den som aldrig har något roligt att berätta från händelserna i sitt liv?

På kartan

2010-06-19T02:06:00.006+02:00

Har precis lagt till mig på världskartan för ME/CFS och fibromyalgi.

--> Gör det du också!

http://xmrv.me.uk/me-cfs-global-map.php

Känslan av hjälplöshet

2010-06-18T01:17:00.002+02:00

Jag älskar men jag orkar inte.

Snälla förstå och låt mig slippa.

Gränsen lagom

2010-06-18T00:39:00.003+02:00

Vad en person med ME & fibromyalgi klarar av att göra är väldigt individuellt och nästintill omöjligt att svara på även för dem själva och den ständiga kampen om gränsen lagom är oerhört frustrerande.

Det är många "enkla" saker som är omöjligheter att försöka sig på att göra eller som får katastrofala följder på grund av för hård ansträngning, och därför skall man tillämpa sig utav sk pacing och "bara göra lagom" varje dag. Var gränsen till för mycket ansträngning vid olika moment går beror på dagsformen och på vad man själv och ens nära gjort eller inte gjort för något mer den dagen, dagen innan eller veckan innan. Gränsen är en omöjlig variabel i en löjlig ekvation som tyvärr styr ens liv alldeles för mycket.

För mig med immunbrist är alla offentliga platser även något extra att se upp med pga infektionsrisken men idag på eftermiddagen så tog jag en tur till Stenungsund, för att bestämma tapeter till vårt hus och ta en fika med en nära vän. Jag var där i två timmar, och på vägen hem gjorde jag det oundvikligt nödvändiga stoppet på apoteket, och efter det har jag mått skit.

Yr, illamående, utmattad, trött, med extra värk och värmeutslag, ja eländig helt enkelt och ledsen av känslan "ska jag inte ens klara av att göra en sån här enkel och futtig sak"?!

Så nu sitter jag här återigen och kan inte somna pga det jag gjort/den sjukdom som så djävligt alltid skall störa den sömnen som jag så innerligt behöver. Sömntabletterna är inte på samma ort, och jag känner mig irriterad, nedslagen och försöker febrilt kväva den konstanta uppbubblande prestationsångesten.

Hur fasen skall man veta var gränsen till att göra precis lagom går? Och hur lång tid skall det egentligen ta för att knäcka den där pacing ekvationen?

Det känns löjligt och lönlöst att hoppas, men åhh vad jag hoppas på att få bli frisk eller åtminstone lite bättre!!

Pink pants

2010-06-08T15:32:00.005+02:00

Dessa läckra brallor som jag köpte på Topshop förra veckan i Sthlm har jag nu bott i de senaste 3 dagarna, super sköna och härligt udda, uppiggande jeans.

Styla bort färgen lite med en vit eller mörkgrå t-shirt. I like the crazy pants a lot ;) Brallorna är as sköna och mycket mjukare än vanliga jeans, men bra mycket snyggare än ett par halvsunkiga mjukisbrallor!

Tröttare än tröttast

2010-06-08T01:57:00.002+02:00

Vår weekendresa till Sthlm förra veckan har satt sina spår och jag är såå fruktansvärt trött idag att det är löjligt. Jag är så trött att det känns som att jag skall somna stående och har gjort det på diverse udda ställen under dagen. Det är inte alls konstigt att jag är trött och sliten och har ont med tanke på vad och hur mycket jag gjorde förra veckan, men jag har mycket att göra här hemma - plugg och allmänt plock, och jag känner mig rastlös och lat, trots vettig anledning dvs. kronisk sjukdom.

Jag har som vanligt viljan men inte orken...

Under dagen var jag ganska duktig och vilade och såg på tv, jag var till och med tillräckligt eftertänksam (!) för att inse att jag inte skulle klara av att ta mina immunsprutor idag, men nu senare på kvällen har jag ändå sysselsatt mig med viktig filsortering på datorn och jag vet att jag kommer få böta hårt för det imorrn. Det där med pacing är verkligen inte min grej, och så jäkla svårt!!

The List with Happy Music

2010-06-07T14:47:00.003+02:00

En glad låt kan hjälpa mycket för orken och humöret, här är några favoriter just nu:

I gotta a feeling - Black Eyed Peas

Smile by Lily Allen =)

Shark in the water - V.V. Brown

Satellite av Lena (Eurovision vinnaren)

Så höj ljudet and just dance! ;)

Orktork

2010-06-07T14:26:00.002+02:00

Dags att finna ny motivation för att göra allt en gång till!

Var finns orken när man behöver den?

1 år som skall trilla in, påbörjas, kommas ihåg och göras klart på en vecka...

Just nu, när jag är så trött.

Semesterbakis

2010-06-06T18:04:00.004+02:00

Är tillbaka från "mitt-i-veckan-resan", blå, sårig, blek och glåmig.

Trött och utmattad.

Semester är bakvänt för en person med ME, jag är mer än dubbelt så sliten nu som innan vi åkte. Jag har haft roliga dagar på semestern, men plågan har varit konstant och smärtan så hög att utmattning sker bara vid tanken på den. Jag är glad över vad jag har fått uppleva men samtidigt så fruktansvärt ledsen för vad priset av semester faktiskt innebär.

Livet vs. kroppen

2010-06-06T17:59:00.004+02:00

Mitt liv blev inte som det borde blivit.

"Mitt" liv blev inte som det skulle blivit.

Jag kan inte styra över min kropp, min kropp har tagit all kontroll ifrån mig.

Jag kan inte styra över "min" kropp, och därmed kan jag inte styra över "mitt" liv.

Mitt liv glider iväg, och med det följer det "jag" som jag varit.

Mitt liv glider iväg, och "jag" sitter smärtsamt kvar.

Smulor

2010-06-01T14:34:00.003+02:00

Jag bryter samman, jag faller sönder,

tanken var att gå på konsert och få några semesterdagar i Stockholm, men allt handlar om assistenter, problem, sjukdomar, hundvakten som inte svarar i telefon och vem som har mest ont, och allt skall klagas, gnällas och skällas rätt in i mina öron!

Är det någon i min familj som har insett att jag har ME, och vad det innebär?! JAG ORKAR INTE! Detta var tillräckligt jobbigt i tanken att utföra, nu är det olidligt.

Det är bara små smulor kvar, några ynka smulor av mig.

Quickfix for beach 2010

2010-06-01T00:36:00.003+02:00

Sommar sandiga tår med sönderrivet nagellack, saltstänkt hår och en mjukglass som bara är så där djävlig och rinner och rinner, åhh vem längtar inte efter lite härlig sommar!

Standardfixen inför beach 2010 är gjord och vaxad, nopprad, plågad och polerad känner jag mig faktiskt lite fräschare (trots att det även är spruttagningsdag!).

Har varit på Njuta Makeup och vaxat ben & bikinilinjen, plockat samt färgat bryn och fransar och efter lite brun utan sol i fejjan ser jag faktiskt ut som en "normal" människa! =) Sjukdoms bleka glåmigheten är borta och jag står på samma startstreck som alla andra"normalbleka" Svenssons.

Jag har mycket känslig hy och torr och lättirriterad hud, och kan starkt rekommendera Cliniques b-u-s produkter. Jag kör på Cliniques Self Sun - body daily moisturizer någon gång i veckan, eftersom jag är jätte hispig över orangeaktig ton och ränder, det blir ingen massiv färgskillnad men en booster till en hälsosam "glow" och Self sun - face tinted lotion till ansiktet som jag lägger på med en sminksvamp efter ansiktskrämen. Att lägga på b-u-s i ansiktet med en svamp är ett super tips! Du får mycket större kontroll, speciellt om du är osäker eller lite darrig på handen, men tänk på att återfukta innan.

Att vaxa ben och bikinilinje (& andra mer eller mindre håriga kroppsdelar) är för kvinnor speciellt så här års är väldigt vanligt men för personer med fibromyalgi, ME eller annan långdragen smärta, rekommenderar jag det starkt!

Just det att man slipper böja sig och raka och hålla på och meka är en enorm lättnad rentav lycka, och ALLT som underlättar är bra! Bonusen är att man känner sig mycket fräschare och lite mer "som alla andra", och om man känner sig lite snyggare mår man lite bättre, vare sig det gäller en snygg topp eller killing legs ;)

Okej det är en kostnad och en ytterligare plåga, men att betala några hundralappar 2 gånger per sommar (något individuellt förstås) för en halvtimmes plåga som gör så gott för självförtroendet är inte mycket och för en person med långvarig smärta som oftast inte kan dämpas så är inte vaxremsorna så himla jobbigt och den smärtan går tack och lov över(!) Plus att ju mer du vaxar desto färre och mindre grova hårstrån får du!! Har bevis - om än bortvaxade sådana. =)

Flytt = avskärmning

2010-05-31T23:43:00.004+02:00

Inget internet, fingrarna kliar, blogginläggen smattrar upp i huvvet precis som vanligt, just my normal degree of luck - när datorn (om än en ny) äntligen funkar har man ingen möjlighet till internetuppkoppling!

Har förstått att det är många som är besvikna/saknar mina inlägg från den gamla bloggen - måste erkänna att det gör jag med, världen eller moder jord är bara emot mig. :( - mer än vanligt då förstås! Tur att jag inte skriver för läsarantalets skull...

Har egentligen den perfekta ursäkten - ME, med den diagnosen är det inte konstigt att man inte orkar, och kanske inte heller att man har otur, för fan måste vara lös om man ska drabbas av den fördjävliga sjukdomen!! - men det som ligger inbäddat i den oskrivna ständiga frågan är om man tänker låta sjukdomen ta över, besegra ens person..?

Djuriska skuldkänslor

2010-04-26T18:33:00.005+02:00

Borde man skämmas för sin hunds handlingar? Det känns egentligen ganska löjligt, men det är vad jag gör.

Det sägs att en hund inte kan känna skuld, men ändå så ser min valp så jädrans skyldig ut så fort hon har gjort något fel, även om man inte vet vad än... Att hunden vet skillnaden mellan vad som är rätt och fel, är kanske inte ett tecken på att hon ångrar vad hon gjort i och för sig, men det tyder ändå på att det förmodligen finns mer i ett hundhuvud än vad vi människor förstår.

För att vara ärlig så förbättrar det hursomhelst inte det otyg hon hittat på, utan tvärtom blir man bara än mer frustrerad när hon gjort något dumt, TROTS att hon vet att det är fel.

Fast å andra sidan (ytterligare en gång) så är det ju frågan vad en hund anser är fel, eller om hunden bara ser skyldig ut för att blidka lite och göra matte/husse mindre arg? För även om det oftast inte är någon anledning till att bli arg så är man ju inte mer än människa att man blir det ibland ändå, och inte direkt utan anledning i min hunds fall,

men att man får en känsla av besvikelse över hundens beteende (så som jag fick idag) är egentligen fullkomligt absurt för en hund är ändå alltid en hund och kommer alltid att bete sig som en hund. Anledningen till att man skäms en aning är förmodligen den eftersom när en hund gjort fel så är det oftast förknippat med att ägaren gjort något fel... och då man lever efter vår tids etikett så finns det inget klart utrymme för misstag...

Så kanske är det inte så konstigt att jag höll på att skämmas ögonen ur mig när min lilla raring bajsade i min frisörs kök i morse, och förmodligen så var det ingen annan än jag som tyckte att det var så fruktansvärt hemskt, men jag kände att det var på mitt ansvar, trots att hon gjort det hon skulle mer än väl ute och att jag vet att den egentliga anledningen till att hon gjorde det var av stress för frisörens hunds aggressivitet och hennes känsliga mage.

Att jag kände som jag gjorde eller ja känner tyder på att jag har rätt sorts känslor för sådana händelser men det är löjligt vad våra normer för rätt och fel gör med oss, att en sådan liten händelse inte bara är något man skrattar bort utan att man känner det som ett personligt misslyckande...

Nystart?

2010-04-25T00:24:00.004+02:00

När min dator kraschade, kraschade även mitt liv, det är tragiskt att tekniken har fått ett sådant övertag om mänskligt liv, speciellt mitt. Sjukdomen styr det mesta, olyckans öde resten och utan fungerande dator raserades allt, allt jag byggt upp, allt jag kämpat så för och chansen att säkert gå vidare.

Har velat uppdatera bloggen här så länge utan möjlighet, och för ett tag så tänkte jag att det kanske var bättre så, när jag inte var lika styrd av datorns "måsten", men efter ett tag insåg jag att sanningen var den motsatta. Speciellt eftersom jag inte känner att jag "måste" blogga, utan gör det av två helt andra anledningar, för att slippa stänga inne mina tankar och för att möjligheten finns att jag kan hjälpa någon annan i en liknande situation!

Har äntligen en ny dator, efter att den gamla kraschade igen (!!) och raserade allt mitt arbete återigen (!!), och har funderat mycket kring eventuella inlägg som jag har velat skriva, men nu har jag insett att jag fasiken får sluta spekulera & skriva ned dem i mitt huvud och istället agera här!

En systers vardag

2009-09-08T13:02:00.004+02:00

Klockan är 11:13, och jag är såå trött! Jag har inte sovit i natt, endast en timmes sömn har jag fått. Jag behöver 1 eller 2 timmars sömn nu på förmiddan för att orka, eller åtminstone några timmars vila, för att få gjort det jag skall. Fast det går inte att få det här hemma, jag har nu lyssnat på min skrikande bror i ungefär fyra låånga timmar... Han är arg eller har ont (eller båda) och skriker konstant, han är förlamad och får inte fram några ord, utan bara läten. Jobbiga jobbiga hjärtslitande läten, jag har så jäkla ont i huvudet och nu är jag tvingad att ligga under och lyssna på den här skiten, men vad ska man säga, det är bara en vanlig dag hemma hos mig...

Skriken bara fortsätter, aaahh agggh eehhfgg mmmeee aaaj, de tycks aldrig ta slut, och det är ingen som hjälper honom! Måste jag gå upp och ta hand om min bror nu igen? Till slut drar jag upp mitt onda huvud och min tunga kropp för att få skölja rent mig i duschen, men så fort jag kommer utanför mitt rum slår den mig, STANKEN!

Nä fan, INTE NU IGEN tänker jag medan jag närmar mig, men det är givetvis nu igen, 5 plagg har hon tvättat min brors assistent, med sköljmedlet som jag är allergisk mot! Med det jävla medlet som har varit förbjudet såå länge men som prompt ska användas av dem ändå. Nu är det kört, flimmret kommer tillbaka framför ögonen på mig och huvudvärken vrids upp ytterligare några grader, VARFÖR ska det vara SÅ svårt att förstå?

Nu är resten av min dag totalförstörd, och vad fan ska jag ta mig till?! Jag känner hur stressen växer sig så stor så stor, och här står jag och ser på skiten omkring mig, och önskar att något kunde ändra på sig! Jag är så trött på att alla sysslor hemma tar flera gånger längre tid och mera ork bara på grund utav dem, 3 kvinnor som arbetar för mina bröders skull, 3 extra som jag måste städa efter först, 3 stycken som gör mitt liv så mycket mer komplicerat, och besvärligt på ett sätt som inte går att beskriva!

...tänk om det nya huset redan hade varit klart (!)...

Kanske?

2009-09-08T03:37:00.002+02:00

Kanske är det inte noga längre?

Kanske borde jag strunta i alla andra? Sluta ta hänsyn till dom som ändå inte visar samma respekt eller sympati för mig, och skriva vad jag vill?

Åt helvete med allting

2009-09-08T02:55:00.001+02:00

Jag är ensam och nervös. Paniken sprider sig... Varför måste jag ha en sådan prestationsångest? Varför måste jag vara så jäkla överambitiös jämt? (Varför måste jag vara sjuk?) Sanningen att säga är att jag "måste" inget av det där, utan jag är det! (Om det nu ska påstås vara någon tröst?)

Jag kunde inte sova, vilket jag absolut hatar!!! Jag började tänka i de jobbiga "måste banorna" igen, om allt jag inte hunnit göra, allt jag inte klarar av längre och allt jag "måste" göra. Jag tänkte att det nog blir bättre om jag får skriva av mig lite... Så jag satte mig där i min trygga trapp (eftersom vårt skitdåliga internet inte funkar i mitt rum) men innan bloggen laddat upp surfade jag under tiden in på Facebook, jag såg att han, min kille, låg på nyhetssidan och jag tyckte synd, kan han inte sova nu igen, och där en klickning bort var den, kommentaren ifrån helvetet!

Mitt hjärta fryser till is, min klump i magen växer och förvandlas till något helt annat, och det enda jag känner, den enda känslan jag når, är fan fan fan jag orkar inte med den här skiten mera! Jag orkar inte låtsas mer! Och - Vad gör HON där i min trygga trapp, hon FÅR INTE vara där! Inte i trappen där jag suttit så många gånger för att hämta kraft, för att få distans till annat, för att återhämta mig ifrån något svårt!

Jag känner att mörkret slutar sig hårdare omkring mig, VAD har han mer ljugit om?

Vad är meningen med att jag alltid kämpar för nån, nån som bara kämpar för mig ibland när det passar?

Mitt blogginlägg handlar nu om något helt annat, jag vill skriva av mig allting, jag vill att helvetet ska brinna upp, och med gråten i halsen vill jag inte det här med! Men samtidigt så VET jag att jag inte kan fråga om det här nu, jag vet att det är för mycket annat svårt nu, och NU MER ÄN NÅGONSIN, ÖNSKAR JAG ATT "DET" VAR ANNOLUNDA!

Jag önskar att mina enda problem var de där vantarna!

Vantarna som jag gav till min mor i födelsedagspresent idag, vantarna som jag ville ha själv, vantarna som jag struntade i att köpa i 2 exemplar, eftersom jag för ett ögonblick var snål och negativ och tänkte att jag aldrig skulle/kommer bli så pass frisk att jag får användning för dom! Ett par jäkla dumma billiga vantar, min vän Stefans kommentar ekar i skallen "Man ångrar aldrig det man har köpt, utan bara det man inte köpt", vilket egentligen är ett jäkla dumt motto!

- Men min skalle är inte fylld av det, min skalle är fylld av förtvivlan! En förtvivlan som jag länge kvävt, en förtvivlan som aldrig blir stillad av svar, åtminstone inga bra... Om han ändå visste ur lite som krävs för att stilla ett så stort problem, en sådan STOR oro! ...men tänk om han inte bryr sig om det, om mig, längre..?

Mörkaste mörker

2009-09-06T00:03:00.004+02:00

Natten är mörk, men inte på något vis lika mörk som min insida. Jag är sjuk OCH livet rämnar. Min sjukdom är inte livshotande men livsförgörande. Det är alldeles för mycket sjukdom i min närhet, alldeles för mycket sjukdom och alldeles för mycket död.

Jag har tyckt länge och många gånger att jag har nått botten, nått bristningsgränsen, nått punkten då inget kan bli värre, men ändå så fortsätter allt att bli värre. Min sjukdom, mina bröders sjukdom, min fars stress, min mors press, min pojkväns plågor, mina vänners problem, mina släktingars krämpor och alla andra problem. Man kan inte klaga när man ser hur svårt andra har det, men tyvärr blir inte min smärta mindre, eller min ork mer för det. Livet blir bara svårare och svårare och en av alla dessa prövningar hade varit alldeles för mycket, utan sällskap av de andra. Jag försöker att förminska min egen sjukdom för andras och mina egna ögon, jag vägrar att inse hur allvarligt det är, jag förstår inte hur sjuk jag faktiskt är, jag tar bara konsekvenserna och försöker låtsas som det inte är...men tyvärr så måste jag någon dag erkänna och inse att det faktiskt är så att jag har det svårt och att det kan vara okej att tycka synd om mig...

Det kommer att bli en mörk höst i år, och mörkast kommer det att känns inombords, och synas mest kommer det att göra i andras ansikten, inget höstväder kan slå den här mörkheten tyvärr, och mörkrets håla bara växer och växer... Jag är uppslukad av det mörka hålet, och jag hoppas att fler slipper dras ner...

I böckernas trygga famn

2009-09-02T14:23:00.004+02:00

Jag är uppslukad, jag läser, jag tänker, jag funderar, jag fungerar, jag är i bokens värld. Fångad i bokens fantasivärld är jag, långt ifrån alla vardagsproblem och måsten, jag är här och nu i en historia värd att läsas, jag är med för första gången på länge. Det är första gången på många långa tiders plågor som jag lyckas med att läsa en bok, det är en dålig lättläst bok, men för mig är det nästan ett livs målpunkt.

Jag är en ung själ fångad i en gammal dåligt fungerande kropp, jag är ung men mina plågor dom är livslånga och gamla. Jag vill, jag har stor viljekraft, men jag är motarbetad, medan jag i panik skriker JA!, skriker alla celler i min kropp samtidigt NEJ! Att leva som kroniskt sjuk är ingen enkelhet, det är bara en enda oändlighet av trägen dimma.

Jag älskar att läsa, läsa texter av alla dess slag, med varierande innehåll och intressegrad, men framför allt älskar jag att sugas in i böckernas och fablernas enkla värld. Där allting består utav text, där allt har en början OCH (!) ett slut, (till skillnad från mitt eget miserabla nu gråa liv) men jag kan inte läsa för jag är sjuk. Jag kan inte gömma mig i min trygga bokvärld längre, jag har vad de tror är ME, Fibromyalgi, med ett dåligt imunförsvar. Bokstäverna hoppar omkring i små virvlar, mina ögon läser på två olika rader, texten känns helt plötsligt så liten, varför kan jag inte få inträde till min underbara enkla värld längre?!

Dikes navigering

2009-09-02T00:40:00.002+02:00

Äntligen har jag kommit in på bloggen igen! Fattar inte hur ett konto kan strulas till så!

Ligger nu till kaj i Ipswich - UK, efter en lång lotsning in i vad som på sjökortet inte ser mer ut än ett dike. Kanalen är här längst in där vi har vänt cirka 180 meter bred, fartyget är 135 meter långt, under den 180 graders svängen var det endast 40 meter att ge på, det är smalt!!

Vi glider sakta in, vattenbredden blir bara mindre och mindre, kanalen bara smalare och smalare, folk på närliggande fartyg kommer ut och stirrar på oss, M/T Bit Oktania är onekligen lite stor i byxorna för den här destinationen!

I vattnet ligger en flock fåglar och sover, och det är inte direkt tre stycken, trehundra vore nog inte ens att ta i (!) och inte flyttar dom på sig där vi går fram, inte förrän i absoluta sista minuten, och då flyttar de sig minsann inte långt, bara några meter, mitt i vår väg, men till slut blir de livrädda och dessa hundratals fåglarna i hopen tvingas hysteriskt fly, alla åt samma håll, förutom två stackars tappade själar som helt kommer bort sig när de flyger helt åt andra hållet om båten och kommer på andra sidan bygget, långt ifrån sin trygga famn i hopen.

Under vår 180 graders svängom i kanalens trånga bassäng yttras inte många ord, endast 2:e styrmannens lite nervösa stämma hörs på radion 50 meter, 30 meter, 20 meter... Om nåt går fel nu finns det inget vi kan göra åt det! Och på bryggan ligger en stilla nervositet, 1:e lotsen ger order och kapten Bertelsen styr försiktigt, försiktigt oss till kaj. Akter är vi kopplade till bogserbåten Tayra, en gammal ålderdomlig artifekt ifrån långt gångna tider, en grön relik som lotsen säger knappt startar och borde vara på ett museum nu.

På grund av vår faktiskt enorma storlek för kanalen har vi två lotsar ombord istället för endast en, båda med störthjälmar på när de kommer ombord, varsin vit hjälm med rödmetallic bokstäver på var sida, PILOT, något man som liten i skidbacken skulle tyckt var mycket tufft, men nu idag är vi varken små eller i skidbacken, vi är vuxna och ombord på ett tankfartyg, så vi fnissar lite tyst för oss själva och skämtar lite om engelsmän, det är som vi kommit till en annan värld, men vi har bara kommit till ett annat land, England.

Dissa Lagergrens

2009-07-29T19:49:00.005+02:00

En restaurang jag gärna ser fram emot att besök sommartid är Lagergrens i Smögen, men ALDRIG mer!

Det har varit sviktande förut (med kålhuvudshistorian), men nu är måttet rågat och förgått!

Skulle kunna skriva världens historia om min ilska förra veckan, men håller mig kort!

Vi fick vänta i två timmar på bord - folk som kommit efter oss fick bord innan oss - folk som inte varit där på över 1 ½ h fick bord före oss - Vi fick dela bord med 3 andra - fick sen vänta på maten i en timma. -Blev dåligt och surt bemötta.
- Fick en bookmaker toast tillslut som ingen talat om att det skulle vara nästan ett ton pepparrot på - med en oxfilébit som man inte kunde tugga men kunde ha slagit ihjäl någon med - Blev ignorerad av servitrisen i en ½ h
- Fick till svar att jag var otrevlig (!) som klagade och att köket stängt - Jag orkade inte mer klockan var halv tolv! och jag var väldigt hungrig - Gick därifrån - Fick betala 220 spänn för skiten! - Som dom lovat inte skulle räknas med...
- Dom skulle dessutom ha oss till att betala för våra bordsgrannars nota som sprungit därifrån! (Antagligen liksom!)
- Jag säger då det - Aldrig mer!

När orken tryter in

2009-07-29T19:45:00.003+02:00

Det är svårt att orka när smärtan styr mitt liv.
Det är svårt att orka när ingen gärna vill veta mer.
Det är svårt att hoppas när gryningen jag inte ser.
Det är svårt att längta när rymden blir djupare, mörkare
och svårare att le.

Stålmormors visa ord

2009-07-29T19:38:00.004+02:00

"Om jag fick allt jag ville fanns det ingen längtan.
Och utan längtan fanns inget hopp.
Och utan hopp vill ingen leva.
Så därför, min vän:
Var nöjd med det du har."

Stålmormor

Läst i Fibromyalgi Nytt, Källa: Hemmets Journal.

Smärta i väntan

2009-07-29T19:32:00.005+02:00

Hur beskriver du en smärta du inte förstår?
Hur förklarar du en smärta som ingen ser?
Hur lever du i smärta du inte kan nå?
Hur förstår du dina gränser där smärtan lämnat sina spår?
Hur kan du tygla din smärta när du den förnekar rent?
Hur lämnar du en smärta du inte vill ge?

Bakvänd bloggångest

2009-07-13T00:21:00.003+02:00

Bloggångest...!...fast totalt bakvänd!

Till er som skickat mejl och undrat vart jag har tagit vägen så kan jag bara säga - är ej borta och nej har inte tappat "blogglusten".

Sist jag bloggade är kusligt längesen! Inte för att jag känner något tvång att skriva jämt, men jag har verkligen varit i behov av det! Det var i samma veva som mitt senaste inlägg som det började röra ihop sig som f*! Och de första dagarna var jag orolig för att skriva för mycket och uppröra någon eller mig själv i efterhand... Därefter behövde jag desperat skriva av mig lite men då passade vår internetuppkoppling på att paja i cirkus fyra låånga månader! Och efter det så har det varit svårt att komma tillbaka till det MYCKET saknade skrivandet, har haft heta bloggämnen som aldrig förr, och det grämer mig att de står outnyttjade än!!

Som svar på frågan varför jag brukar blogga säger jag bara "därför"! Skriver inte för någon särskilds skull - varken min egen eller andras, utan mer för att rensa tankeutrymmet, och förhoppningsvis ge någon annan i samma sits någon slags inspiration eller stöd.

Bloggar definitivt inte som jag skriver dagbok - för då skulle det inte bli något överhuvudtaget alls! Har börjat skriva dagbok åtminstone 10 gånger men Aldrig skrivit mer än 1-2-3 gånger, till skillnad mot för de flesta andra tjejer så känner jag inte att det kommer något positivt av dagboksskrivande. Gömda, bortglömda, virriga skrivelser - utan särskild bestämd betydelse. Skulle aldrig kunna skriva en dagbok som någon sen skulle läsa, inte ens jag själv, plus att jag känner mig sååå löjlig när jag gör det. Har haft svårt för bloggande också men här gömmer jag inte undan någonting - varken för mig själv eller andra! Visst att jag har tydliga restriktioner på mina inlägg - men samtidigt så kan alla som vill läsa dem. Om läsarnas åsikter skiljer sig ifrån mina struntar jag fullständigt i, så länge som jag vet vad jag själv vill med min åsikt så är jag nöjd!

Tidsperspektiv

2009-02-18T00:07:00.003+01:00

Din tid och min tid = endast min tid och inte vår tid! ?

”Allt som är ditt är mitt, och allt som är mitt är mitt,
och det ger du fan i.”

Hur kommer det sig att personer som är så måna om sin egen tid, sina egna saker och ärenden kan vara så brutalt okänsliga när det gäller andras saker, arbeten och tid?!

Jag undrar varför min tid anses vara mindre viktig!!

Så varför är inte min tid lika viktig?!

Är det för att jag är kroniskt sjuk – sjuka påstås ju ha all tid i väärlden…?!
Är det för att jag är av det kvinnliga könet som jag förbises?!
Är det för att jag är mycket upptagen och stressad som jag inte tillåts samma tidsrespekt?
Eller är det kanske för att alla alltid är måna om sin egen tid, men oansvariga när det gäller andras?

Tycker när man gör andra tjänster så borde de vara mer tillmötesgående och positiva, eftersom man lägger ner tid och arbete på något enbart för deras skull, men framförallt borde det utlysas lite mer tacksamhet!! Lite mer glädje, över något de eftertraktad, borde väl kunna frambringas, mer än ett litet klent tack, om ens det!?!

Hur kommer det sig att det är så mycket svårare för andra att hjälpa en än det är för andra att få hjälp av mig? Hur kommer det sig att andra alltid har all tid i världen för struntsaker, men inte kan finna 5 min för att återgälda en kär tjänst?!!

In flames

2009-01-30T01:35:00.003+01:00

Brinner upp inifrån och ut, kokar genom skinnet in i benmärgen, aj aj aj. Det är tråkigt tröttsamt att må dåligt när man har lust att få saker avklarade! För att inte säga frustrerande att gå rastlös och totalt orkeslös samtidigt!

Idag har jag varit tvungen att vara hemma igen, vet att jag borde ha stannat hemma de andra dagarna denna veckan också men det är SÅ svårt att hindra sig från att göra saker på grund av symptom som är vardag - hur allvarliga de än må vara, men idag har jag fått ta smällen för min dumdristighet och morgondagen lär bli ännu värre, då jag var tvungen att hämta min far i Göteborg sent i afton, och dessutom stå ut med allt korkat och elakt och stressande han hade att säga på vägen hem - och givetvis alla kommentarer - förvånande och dåliga - om min bilkörning - frustration på HÖG nivå!

Fyra dagar effektivitet eftersökes!

Det krävs mod

2009-01-26T11:11:00.005+01:00

För att våga möta sin sjukdom krävs mod.

Det krävs mod för att erkänna hur sjuk man faktiskt är, både för sig själv och för andra.

För ett erkännade av sin situation krävs trygghet för att våga göra det, men framförallt är insikt och tålamod väldigt viktigt. Att acceptera en egen kronisk sjukdom är en ständig kamp och utan tålamod går man under. Utan kärlek hittar man inte rätt väg igenom (notera inte ut, för ut är finns inte med som alternativ) och utan insikt kommer man att leva resten av sitt liv i förnekelse.

Hade ett jätte bra blogginlägg förberett i huvudet men eftersom det tog så lång tid att komma in på internet har det mesta försvunnit ut i rymden igen, ytterligare en plåga av sjukdom - att man inte minns.

Att sjukdom kommer prägla hela mitt framtid liv har jag insett och förstått, det är väldigt svårt att hitta så stor förnekelse att man inte inser det när man lever med ständig smärta och orkeslöshet jämt, men hur jag skall kunna acceptera mina nya levnadsvillkor det vet jag inte alls!

Hur skall jag kunna överge mina drömmar och framtidsvisioner?
Vilka nya drömmar är realistiska?

Var hittar man modet för att acceptera att man inte kan göra samma och lika många saker som "alla andra". Var hittar man modet för att erkänna att man är annorlunda och har andra levnadsvillkor? Hur accepterar man sina nya levnadsvillkor och var hittar man guideboken för att genomlida dem?

Frågorna är många och svaren väldigt små och få!

Ibland är det så mycket man vill och så lite man kan

2009-01-25T18:34:00.006+01:00

Igår kväll så var jag hos min underbara vän Therese på middag =) vi firade 24 januari med att hon lagade tvårätters och fick julklappstofflor - mysigt värre. Vår "julmiddag" bestod utav ugnsbakad & rökt lax med vitvins sås, ris och sallad samt glass med varma hallon och choklad - lovely! Jag blev lätt impad av de förbättrade matlagningskunskaperna, den fina uppläggningen och smaken! Att jag är i livet fortfarande är ju uppenbarligen ett bevis på att hon verkligen lyckades =P

Therese är den vännen (den enda vännen) som verkligen ställde upp för mig när blev sjuk, och utan hennes stöd vet jag inte hur mitt liv sett ut idag. Hon gjorde verkligen många svåra stunder bättre med skratt, humor och riktig äkta vänskap. Hon är en underbar vän och det finns inget sätt jag kan tacka henne nog på! Det som dock smärtar mig fruktansvärt mycket är att jag inte kan ställa upp med samma stöd nu när hon går igenom en svår period i sitt liv, och det är för mig jätte jobbigt att jag inte har de fysiska resurserna för att finnas där för henne med den sorts vänskap och hjälp som behövs.

En riktig vän ställer upp både i vått och torrt, i både glada och svåra stunder, och jag känner mig inte som en fullständig, fullvärdig vän när jag inte kan göra det och även fast det är på grund utav min sjukdom känns det verkligen jävligt jobbigt.

Min sjukdom är en fruktansvärt stor del av mitt liv, och särskilt ett enormt hinder, men jag har svårare för att acceptera att det hindrar mig från att hjälpa närstående än att det hindrar mig själv i mitt vardagliga liv! Att man får se vilka som är ens riktiga vänner när man hamnar i kris är sant, men hur hanterar man att man inte kan vara en riktig vän själv på grund av orkeslöshet och smärta när ens närstående behöver vänskap?

Hur förklarar man för sin bästa vän att man är jätte tacksam för all hjälp utan att få det att låta påklistrat och falskt? Att vara kroniskt sjuk tar verkligen bort alla valmöjligheter!

Otrohetsnyheter

2009-01-23T14:25:00.009+01:00

Köpte förra veckan en skvallerblaska som jag imorse tog en kik i, och jag måste erkänna att jag tycker de är såå lustiga ibland eller ja mestadels faktiskt. De skriver att kändisar ska skilja sig till höger å vänster precis som om de hade riktiga fakta och bevis för det, och vad som gör nyheterna ännu lustigare är att folk tror på det, så fort de läser något i en tidning så ses det som sant, som äkta fakta, väldigt mysko!

Hört talas om något som kallas källkritik?!?

En stor nyheten i skvallervärlden just nu är det påstådda kriget mellan Jennifer Aniston och Angelina Jolie, själv tror jag det kriget enbart existerar i medias vinklingar av situationen! Självklart måste Jennifer Aniston varit både arg, besviken och ledsen över att Brad Pitt var otrogen under deras äktenskap och lämnade henne för Jolie, men jag tror knappast att det är som pressen vill få det till - att det är det enda hon tänker på och att alla hennes handlingar är baserade på hämnd och hat mot Jolie. Tror inte heller att Angelina är jätte osäker och orolig över att Brad skall gå tillbaka till Aniston, de har ju ändå hela 6 barn tillsammans! + att hon (precis som Aniston) anses vara en av de vackraste kvinnorna i världen.

Man förstår varför skvallerpressen skriver sådana här "nyheter" - för att det säljer, och som kändis är det en del av vardagen, av kändiskapet, men de måste definitivt ha plenty skinn på näsan för att klara av att inte bry sig om sånt!

I samma tidning så hade de flera sidor med otrohetsaffärer, vilka svenska kändisar som träffats i smyg och vem som hade vart otrogen mot vem osv. men ett uppslag fångade verkligen mitt öga; "Hollywoods vackraste kvinnor har också blivit bedragna", om att jätte snygga megastjärnor också "fallit offer för" otrohetsaffärer.

Ofta undrar jag om skvallerpressen har ens en gnutta aning om att kändisar också är människor?! och detta är definitivt ett sånt tillfälle. Otrohet handlar ju knappast först och främst om hur snygg partnern är(!) och givetvis har kändisar också blivit bedragna, de är ju också människor - precis som alla oss andra vanliga Svenssons och Jones.

Då mina bildlänkar tydligen inte funkar så är bilden ifrån http://www.buzzfocus.com/wp-content/uploads/2008/05/angelina_jolie3.jpg

I skrift - mer förbindande - eller inte?

2009-01-22T17:16:00.009+01:00

För att försäkra sig om att man är "på det säkra" över/med något så skall man ha det i skrift, ett förbindande skriftligt kontrakt. Några bokstäver på ett papper betyder betydligt mer än vad en människas ord gör, ändå så skriver folk saker på Internet som de inte kan med att säga 'face to face' ' in person', är inte detta lite konstigt? Tror knappast att det blir så att muntliga kontrakt blir mer värda än skriftliga!

Hur kommer det sig att människor tror att åsikter och påhopp är mindre betydliga när de skrivs på nätet?

Hur kommer det sig att de tror att man kan skriva precis vad som helst i cyberspace utan att hållas ansvarig för det?!

Ska det vara så att man kan ta sig vilka friheter som helst på Internet?!

Genom att hålla sig till att skriva elakheter och annars ifrågasatta åsikter på nätet kommer "de" ifrån den personliga konfrontationen, men skall personen som blir utsatt tycka att det är ett mindre problem för att det "bara" skrivs på Internet - där ALLA kan se, läsa det och bre på med ytterligare integritetskränkande ord och oegentligheter..?!

För en redan utsatt person, för ett mobbat barn så har Internets kommunikationsvägar blivit ett ytterligare STORT problem, och att få bukt med svårigheterna blir definitivt INTE lättare!

Orken tryter

2009-01-21T23:43:00.004+01:00

Sitter här och önskar mig lite bättre, min kropp har reagerat jätte hårt på sprutorna som jag tog igår kväll...och jag är HELT slut. Jag visste att det skulle bli en helvetes dag idag, men det gör inte saken lättare. Har inte tagit mina sprutor sen den 23:e december eftersom jag fick den där jäkla matförgiftningen och nu sparkar min kropp bakut, BIG time!

Önskar att jag hade orkat blogga idag för jag har såå mycket i tankarna, på gång och runtomkring, men orken är definitivt på minus minus och det värsta är att jag vet att det blir ännu värre imorrn...

Imorse så fick jag ställa in sjukgymnastiken - jag hade tänkt att gå dit, men som tur var så insåg jag att det var för mitt eget bästa som jag var tvungen att stanna hemma och försöka sova några timmar på förmiddagen, tyvärr så instämde inte allmänheten!

Först så kom jag inte fram för att avboka min tid, sen så var the brothers assisstent på krigsstigen och slamrade, för att sedan dammsuga, och dessutom så ringde min lärare Stefan - tur att han är bra och ha och göra med och förstår! - Sen så var det dags att gå till skolan, för att vara med på prov, och det borde jag inte gjort! För jag vet ju att det förstör morgondagen med + att jag måste vara med på 2 likadana, lika jobbiga lektioner på morgonen, är kluven över hur jag skall göra!

Vill verkligen vara med imorgon, och jag behöver verkligen vara med imorgon, men jag borde verkligen vila så att jag inte går över i en jätte svår och dålig period, faan vad svårt det är att "göra" lagom! Ångesten kommer krypande...

Duktig flicka, en stund åtminstone

2009-01-20T17:35:00.004+01:00

Har gått med i MUF idag, så nu är jag än mer officiellt en ungdom som stöder moderaterna (förbereder mig på mer kritik från alla sossar runt omkring). Det är inte första gången som jag har funderat på att joina samfundet men nu kändes tiden rätt helt enkelt, tyckte dessutom att deras medlemsavgift var nästintill obefintlig - 50 kr - är en parkeringavgift i dagens läge.

Sorterade in mina tabletter i en dosett idag (det första jag gjorde när jag kom hem ifrån läkarbesöket), och känner mig nu som en gammal pensionerad tant - som mitt alias Beda, 99... Fast Beda hade säkert klarat av att öppna 6 stycken medicinburkar på morgonen, men det gör inte Sofia 20 år och då är kanske en dosett lösningen trots allt?

Tycker verkligen att de där doseringsapparaterna skriker ut "du är sjuk"!!, men de fyller åtminstone sin funktion även fast jag tycker det skulle funnits någon bättre variant för såna som bara tar tabletter på morgonen normalt.

Fick flera mediciner idag, en sömntablett (tyvärrr med laktos i) som jag skall testa när sömnen är helt utebliven och D3-vitamin då jag hade D-vitaminbrist (också!). Vitaminerna var givetvis giganter och äckelluktande kapslar - ser inte fram emot att försöka lära mig svälja dem, utan kväljningar, på morgonen, huuu!

Har lite ångest eftersom jag inte kommit igång med mina 3 prioriterade skolprojekt, och det känns inte det minsta bättre för att man har "bra" ursäkter, tänk vilken lyckotanke om man kunde fått ett dygns bra tillstånd att fördela där det behövs!!

Då man skall tänka positivt så har jag faktiskt fått städat lite idag och borde känns mig stolt över mig själv. Har fått rengjort och plockat samman sommarskorna till dess rosa förvaringslåda, och innan dess rensat ut de gamla strumpbyxorna samt plockat in en laddning tvätt i garderoben, men nu är ju problemet att lagom inte inkluderades i dessa moment! Och inte blev det bättre av att jag fick gå emellan mina bröder i ett slagsmål...givetvis, ytterligare en ansträngning som jag inte behövde!

Idiot, kan jag bara säga till mig själv, men samtidigt så VET jag att jag måste lära mig lite pacing och framförallt lagom.

Struligt att försöka hitta gömd tid.

2009-01-20T14:00:00.008+01:00

Idag är en läkarbesöks dag, men aaahhh vad det alltid ska ta tid och energi! Hade en tid på Gottfrieskliniken i Mölndal klockan 9 imorse så vi fick åka strax innan 8, och jag trodde i min illusion att jag skulle vara hemma vid 11.20 typ, men att besöka Apoteket är uppenbarligen ett heldagsprojekt vareviga gång så istället var jag hemma vid 13-slaget och efter det så känns det svårt att komma igång med dagen. Var skall man börja? Med sprutorna som tar 3 timmar, och är livsnödvändiga men väldigt struliga? Med städningen för att kunna få fram sina kläder, med det viktiga skolarbetet eller med alla måsten?

Beslutsångest är nog det värsta som kan inträffa såhär för en person med ME, för var hittar man orken för att orka starta upp ett projekt som man kanske inte orkar slutföra?

Var hittar man den extra tiden som det tar för en person med funktionsnedsättning att klara av sina åtagande och vardagssysslor?

Christoffer Lindhe

2009-01-19T22:43:00.009+01:00

Christoffer Lindhe; EN BRA FÖREBILD!

Bilden är lånad ifrån http://www.christofferlindhe.se/galleri.htm

-> Tänk att klara av att bemästra den här simtekniken!

-> Tänk att klara av att gå tillbaka, inte bara till ett liv, utan även till sin sport efter att blivit deformerad av ett tåg!

-> En sån kämparglöd!

-> Christoffer Lindhe, en sann vinnare (!) samt en bra god bild av att handikappade också kan!

-> "Vill man så lyckas man" Citat ifrån Christoffer själv.

Bilden är lånad från http://www.christofferlindhe.se/galleri1.htm

Läs mer om Christoffer på hans hemsida http://www.christofferlindhe.se/

Jag har aldrig varit en sådan person som har särskilda idoler, förebilder har jag alltid haft (det är viktigt), men jag har aldrig känt att det där DET är min idol. Innan kvällens idrottsgala hade jag bara hört talas om Christoffer Lindhe och att han hade möjlighet att bli en ny Anders Olsson eller David Lega, och jag måste nu i efterhand säga det; en sån kille! Det är helt otroligt att klara av det han gjort! Att psykiskt överkomma spärren att man nu är handikappad för livet och göra något bra av det!

Jag är imponerad, Christoffer Lindhe är nu min förebild av, till och för kämparglöd!

Religiös åsikt och politisk tro

2009-01-19T13:41:00.012+01:00

Religiös tro och politisk åsikt, men vad sägs om religiös åsikt och politisk tro?

Vad är det som säger att det är okej att ifrågasätta en persons politiska åsikt men inte dess religiösa tro?

Om man tror på Gud, så har man ju uppenbarligen en åsikt över att han/hon/den finns eller funnits, och om man är moderat så borde det ju vara ens tro att Sverige blir bättre med Fredrik Reinfeldt som statsminister än med Mona Sahlin till exempel.

Tycker det är väldigt märkligt att man ska hyssja med sin politiska åsikt men gärna visa sin religiösa tro genom smycken etc. Tycker även att det är mycket intressant att man får debattera och propagera för sin politiska åsikt men inte för sin tro eller för sin religions fundamentala regler.

Varför anses det vara okej att tro på nästan (men bara nästan) vilken religion man vill, medan man nästan förväntas skämmas för sin politiska åsikt?

Varför är det okej att bära kors i skolan, men inte slöja?

Gör det någon skillnad om ens vänner är en blandning av judar, muslimer och kristna?

Gör det någon skillnad om ens nära är en blandning av höger och vänster tänkare?

Blir det inte bara ett intressantare bättre samhälle av det?

När man kan acceptera människors olikheter och dra visdom från alla olika håll? När man kan enas om en bra medelväg och ta hänsyn till de viktiga aspekterna?

Blir det verkligen bättre av att alla tycker och tänker samma, och ingen ifrågasätter?

Jag tror det måste finnas oliktänkande åtminstone till en viss grad för att samhället inte skall "hamna fel", för att man skall kunna hitta den bästa lösningen, den bästa tillvaron och de bästa möjligheterna för landets invånare.

Jag skulle tycka det var fruktansvärt trist om alla tyckte samma, vad skulle man diskutera då?

Blondinbella

2009-01-18T23:13:00.003+01:00

http://www.blondinbella.se/2009/january/utkast-jag-borjade.aspx

Till Isabella kan jag inte annat än säga; Bra talat!

Måste ärligt erkänna att jag aldrig läst hennes blogg utan enbart hört rykten om att hon skulle vara en dryg snobb samt en dålig förebild för unga tjejer på grund utav vad hon skriver, men jag måste erkänna att jag blivit glatt överraskad att sanningen är den totala motsatsen!

Tycker att Katrin & Carolina borde tänka på att det finns jätte många unga tjejer som är undernärda för att de äter alldeles för lite, samt att det finns en hel folkgrupp vars sjukdom helt baseras på mathysteri & självsvält, och tyvärr ofta tar start efter medias försköning av viktras!

Att frispråkiga Katrin dessutom känner behovet av att kalla Blondinbella för en hycklande liten skitgris etc. etc. osv. är ju bara löjligt löjligt!

Snäll vecka

2009-01-18T19:51:00.003+01:00

Har överdoserat snällhet denna veckan, ack o ve! Men det har slutat lyckligt för de andra deltagarna... Mitt i allt elände så har jag lyckats ge bort en förmögenhet i jeans till min väldigt lyckligt lottade kussessin och idag har jag offrat all min söndagsvila till f&f för operation rädda knuttes dator a.k.a. farmor och farfar känner sig ensamma och tvingar mig eller ja mitt dåliga samvete till 3 timmars umgänge trots superduperabrakadabramegadunder migrän, huuu! Tyvärr slutade händelsen med krossat glas och vin över hela farstun, inge vidare i slut med juletider...

Just another day away

2009-01-18T02:34:00.005+01:00

Just nu så händer det så mycket och så lite på en gång att jag känner mig sinnesförvirrad... Har utöver sinnesförvirring haft åtminstone ett tiotal stora bloggämnen uppe i tankarna de senaste dagarna, och då menar jag genomtänkta långa "grejer" där jag vetat exakt vad jag velat skriva, men jag har verkligen inte hittat platsen för att skriva det, fan liksom antingen har man ingen skrivork eller så har man ingen skrivtid, fast skrivlust det har jag alltid ändå.

Saker som cirkulerar just nu är SNÖ I LUFTEN - i mängders! (vet för jag var precis ute och körde), bråk mellan isabella blondin och katrin fd. schulman + carolina gynning - jahopp liksom, en ny skolplan - YEES!, att wells lag åkte ut ur körslaget - oväntat verkligt, vårfeber samt januariångest!

Idag är en sådan dag då jag saknar mitt vanliga liv, som tyvärr är non-existiiing numera, alldeles för mycket. Vad ännu värre är att jag faktiskt mådde okej imorse men inte har fått möjlighet att utnyttja det pga. kalabalik familj i kaoos hela fucking dagen - fan vad trött jag blir, både bokstavligt och bildligt!

Bestämde mig härom gårdagen att jag senare (efter att jag förhoppningsvis har blivit klar med gymnasiet - HOPPAS HOPPAS) skall skriva en bok om att leva med kronisk sjukdom inuti och bredvid, med min historia och med de tips som i alla fall kan ges. Känner att de kan vara värt jobbet om det kan hjälpa någon i en liknande situation, för det stödet eller den vägledning som man som person behöver ges ju tyvärr inte (totalt hopplöst samt OFATTBART)!

Känner hela tiden att jag borde våga lite mer med min blogg och sluta lägga band på mig då jag hade kunnat skriva starka bra inlägg istället och jag hoppas att det händer framöver och snart - att jag vågar mer alltså. Problem ett är det att jag inte vill såra någon även fast att jag alltid står för min åsikt, problem två är (stort) att jag som vanligt inte vill ses som sjuk, sårbar eller berätta och förverkliga den verkliga, riktiga, hemska sanningen... Undrar om jag hade mått bättre av att få fram sanningen om hur jävla jobbigt mitt liv varit och ÄR? Utan att förringa mina problem, min sjukdom, och utan att utan vettig anledning göra verkligheten lättare att höra på för de i min närhet...

Jag har gått igenom så FRUKTANSVÄRT mycket men jag fascineras ändå FORTFARANDE (!) över hur mycket sinnet förskönar ens minnen och upplevelser från förr och nu...

Slarver

2009-01-13T23:53:00.005+01:00

Känner mig som en urusel bloggare, en föredetting eller nåt liknande, trots att jag egentligen aldrig har identifierat mig själv som bloggare så känner jag mig som en misslyckad sådan, och jag har något liknande dåligt samvete för att jag inte skrivit på länge eller ja slarvat..!

Det är inte så att jag inte har velat blogga, eller funnit någon motivation, snarare tvärtom, men orken den tryter! Som vanligt! Jävla sjukdoms skit - jag kan bara säga - fuck, fuck, fuck it! Är så förbannat trött på leva så här med alla restriktioner, alla problem det innebär och all jävla sveda och värk, ursäkta svordomarna men det finns verkligen inga ord hemska nog för att beskriva detta helvetes lidande som jag FORTFARANDE går igenom!

Känner mig som en gnällspik men var fan är moroten för att gå igenom det här?!

Vill ha dessa rosa skor!

2008-12-19T02:44:00.007+01:00

Bilden kommer från topshop.com

Vill ha dessa undersköna rosa skor ifrån Topshop, men var fasiken kan jag få tag på dem?! De finns bara med som huvudbild på Topshops hemsida... Vill ha vill ha VILL HA!

Livet suger, tror, eller ja det känns som att jag nu vet att jag har fått 7 års olycka, berättar mer imorrn när jag förhoppningsvis är lite mindre tejpad.

Kom att tänka på att dessa perfekta lågskor igen som skulle göra livet lite bättre eller åtminstone liva upp en strikt workoufit...

Märkesvaror; Är besviken på expertis och kvalitet! Är dyrare varor bättre varor?

2008-12-16T01:24:00.013+01:00

I alla tider har man hört människor i olika situationer uttala fraser som "Den kostade bara..." "Det var ett klipp" "Jag fyndade den här" "De hade rea" "Den var rabatterad" "De har ovanligt låga priser" etc. osv.

Vi lever i en värld som är mycket baserad på märken, och det skall vara särskilda märken. Har man ett speciellt märke på en bil så anses man ha en bättre sorts bil. Har man den senaste handväskan i ett speciellt märke så är man "hipp" och modemedveten och ett objekt för avundsjuka. Frågan är bara om dessa dyrare märkeskläder är bättre än de andra?

Fascinationen med märkeskläder är i dag väldigt stor och vissa köper enbart kläder i de bästa och mest välrenomerade märkena, mitt eget tycke om märkeskläder varierar och det med varierande argument bakom såsom pris, trender och kvalitet, men framförallt personligt tycke, om ett erkännande skall fram så är jag helt enkelt ingen riktig fashionista som köper Louboutin eller Manolo Blahniks för 4-5000 spänn!

Kan man förvänta sig bättre kvalitet på varor av ett märkesföretag?

Ofta är det priset som avgör vad vi köper, annars är det kvaliten eller märket, jag är ingen sådan person att jag lever på nudlar två månader för att kunna köpa en märkesväska för 20 000 men jag köper en viss blandning av märkeskläder jeans, klänningar, skor, väskor osv - men det mesta är i en billigare någon slags mellanklass prisklass för märkeskläder, som många finner för dyrt, men jag har även mycket kläder ifrån H&M som är ett billigt (och bra) märke som inte räknas in i facket för märkeskläder.

>I somras så köpte jag en ny seglarjacka, en riktig märkesjacka ifrån Pelle Pettersson, som jag vet har hög kvalite på sina grejer, den kostade alldeles för mycket tyckte jag men jag köpte den ändå för att jag behövde en bra tålig jacka. Första gången jag använde den så insåg jag att den hade en trasig innerficka (när min mobil kom ut vid magen efter att jag stoppat in den där) och även en trasig dragkedja på en av ytterfickorna.

Jag hade köpt jackan på ett ställe "i byn" för att jag hellre gynnar de lokala, och om sanningen skall fram så köpte även min mamma och mina bröder nya jackor då - alla i samma prisklass - utan att få ett enda öre i rabatt - men fair enough tyckte vi nu har vi åtminstone ordentliga jackor. Jag lämnade in min jacka där för lagning när vi kom hem ifrån båtsemestern och två och en halv månad senare fick jag tillbaka den endast halvlagad!! Vilket gör mig så förbannad och frustrerad!

Skall man inte kunna kräva mer som kund?!

Under tiden som jackan var inne på lagning så var jag inne i butiken vid ett flertal tillfällen för att höra hur det egentligen gick, och min mamma fick till svar en dag att det var jätte pinsamt för dem att lagningen dröjde så länge och att jag skulle få kompensation för detta. När jag äntligen fick hämtat min jacka så fick jag varken det utlovade tillgodokvittot eller en hel jacka! Och till svar från den uppkäftiga killen bakom disken (en ny person i ärendet men som ändå känner mig) på punkten om varför inte jackan var helt lagad så svarade han att det skulle ta jätte lång tid att få tillbaka den igen om jag åter lämnade in den för lagning så det var ingen idé att bry sig!

En jacka för över 3000 spänn och jag skulle inte bry mig om att den var trasig trots att jag endast använt en gång och att jag missat hela säsongen för att använda jackan eftersom lagningen tagit så lång tid!?!

Det är helt klart att vissa saker inte är värda att köpa dyrt men samtidigt så säger de ("ja de som vet") att ju bättre märke desto bättre kvalitet! Detta stämmer i vissa fall - i bättre råmaterial och sådant - och i vissa inte, men hur skall man veta vilka regler som gäller när och var?

>Jag köpte i höst ett par -i min värld- svindyra stövlar ifrån Tommy Hilfiger, men återigen så behövde jag något ordentligt att ha på fötterna i vinterkylan. Jag använde de för första gången i fredags, en halv dag, och gissa en halv gång vad som hände - de gick sönder! På sidan av stöveln på skaftet så sitter en märkesbricka med Tommy Hilfigers logo och den lossnade, och utan den ser den stöveln jätte mysko ut... Jag blir såååå trött, har inte orkat ta tag i jackdilemmat igen eftersom jag inte har den sortens ork och eftersom folk inte tar en ung tjej som mig på ordentligt allvar, och nu måste jag lämna in stövlarna. Aaahhhh säger jag bara!!

Det är nu jag behöver stövlarna och jag är ja livrädd för att det skall bli som med jackan att plagget missar hela sin säsong under lagning och att jag får tillbaka dem i maj... Ännu värre är att de här jäkla stövlarna för 2000 spänn -- jag vet helt hysteriskt (mycket) -- har sålt som smör så ett nytt par är ju inte att förvänta sig trots att det är den väldigt utprovade provskon - alltså högern. Fan säger jag bara, fan helvetes jävla skit, varför har jag alltid en sån otur?!!

>Jag var även på NK häromdagen (förövrigt samma dag som stövlarna gick sönder) och vilken besvikelse det var! Om jag går till ett sådant ställe för att handla så förväntar jag mig att det skall hålla en vissa klass och en högre standard, men det sättet som jag behandlad på där gjorde att jag inte hade någon lust att lägga ut några extra hundralappar för att handla deras märkesvaror istället för en billig vara på exempelvis H&M.

Deras dåliga service var helt klart slående! En sådan sak kan väl vara okej, alla har sina dåliga dagar osv. what ever liksom men när jag var på underklädesavdelningen och till och med frågade om hjälp så var expediten ifråga inte bara nonchalant och otrevlig utan jag fick absolut noll hjälp 0.00 plus att hon pratade dålig svenska vilket gjorde att hon inte verkade förstå mig och att jag inte förstod henne. Jag har överseende och har absolut inget problem med utlänningar eller invandrare som talar dålig svenska men något jag blir riktigt förbannad över det är expediter som är arroganta!! - När jag är i "deras" butik för att köpa något - och det är deras jobb att hjälpa mig!?!

Let's face it vi har alla mött den där expediten som vi önskar att vi inte hade köpt den där produkten eller det där klädesplagget av på grund av deras attityd, men en fråga som jag ställer mig är hur de kan låtas hållas med det? Borde det inte krävas en viss standard i attityd mot kunderna? Och vad hände med fraserna "Kunden har alltid rätt" och "Kunden i främsta rummet" är de just bara fraser? Jag må kanske vara lite naiv som tycker att det kan vara okej på en mindre eller framförallt billigare klädaffär, men jag förväntar mig faktiskt bättre av ett upclass varuhus som NK.

Det hela slutade med att jag gick därifrån väldigt irriterad med min NK påse men utan de matchande trosorna till setet... och utan en ytterligare påse med planerade inköp ifrån en annan avdelning eftersom de också anammat den nonchalanta attityden men som tur var inte samma arrogans!

En dag, en natt

2008-12-13T03:00:00.003+01:00

En vecka till har försvunnit ur mitt liv och lagts till på sjuklistan - väldigt frustrerande när man har jätte mycket att göra och väldigt stor lust att göra det!! Har även haft ungefär hundra bloggämnen i tankarna men minus noll komma noll ork att ens sätta de orden på print.

Idag har jag inte bara rört mig ur hemmet efter en veckas instängdhet utan enda in till Göteborg city och vidare till en vän på middag, det kändes uppfriskande men har ångest över att allt det som jag skulle göra på en månad, och som inte kommer att hinnas med på en vecka, för det är ju bara en vecka till jul - oooh my G säger jag bara, vart tog oktober november december vägen?!

Har noll julstämmning och idag vann Kevin Idol, en kille som knappast ens är svensk medborgare men en grym sångare - dock med mycket smör på. Om rätt finalist vann kan ju diskuteras men av någon underlig anledning brukar det gå bättre för den som kommer tvåa, vilket egentligen är väldigt mystiskt..! Ungefär som herr Selmerlöf han kom typ 6:a (vet inte exakt placeringen) och honom har det gått jätte bra för - i och för sig så var han även med i Let's Dance men det var även Idol-deltagaren Danni och Markus Fagervall vann ju precis Stjärnor på is härom helgen (vilket jag tycker var väldigt synd för Jesper Blomqvist som verkligen var den värdige vinnaren).

Det här med Idolsyndromet är verkligen konstigt, de blir megastjärnor över en natt och en del av dem blir bortglömda lika fort. Själv brukar jag inte följa programmet - jag tittar på de lustiga audition uttagningarna och typ på finalen - that's it, men det går verkligen inte att förneka att Idolfenomenet är stort och att Simon Cowell tjänat stort med pengar på det!

Har uppdaterat

2008-12-06T02:22:00.002+01:00

Nu har jag uppdaterat layouten på min lilla blogg, så om du inte känner igen dig är det därför!

Ancor away

2008-12-04T00:54:00.006+01:00

Rätt lustigt klipp! Tycker inte direkt att ankringen är varken särskilt säker eller lyckad dock!

http://www.youtube.com/watch?v=zoU1HczQJQM&feature=related

Skeppsbrott

2008-12-03T23:53:00.008+01:00

Så det kan gå! Fartygsolyckor i mångfald...är nog det bästa sättet att beskriva detta klipp. Det består av många helt ofattbara och galna bilder, samt några som bara är hemska och tragiska. Kolla in länken, det är totalt vidrigt dålig musik och ett ganska långt klipp men det är sevärt när sjöfartens olycka är samlad i mängd.

http://www.youtube.com/watch?v=dLztb5IB-xo