Omstart

Något som har varit i mina tankar det senaste året är bloggen, eller avsaknaden av blogginlägg... Nästan varje dag har jag tänkt på att jag hade mått mycket bättre av att skriva av mig här, men jag har varken orkat eller kunnat fortsätta skriva... Allt har varit mer kaos än vanligt och just därför hade jag behövt skriva här för att hjälpa mig själv och andra och även för att minnas saker som hänt eftersom minnet är allt annat än bra... Nu skall jag försöka göra om, gör rätt och starta om, hoppas att mina läsare kommer tillbaka också och om inte så okej life goes on anyway.

Skärrande (o)ljud

Ännu en snorig kväll med en ilsken igelkott i halsen har tillbringats i soffan framför löjligt dåliga tv program. Sitter och funderar på om jag möjligtvis skulle orka duscha samt hur jag skall göra/orka imorgon då jag i princip lovat att hjälpa min svärmor att välja tapet till hennes nyrenoverad kök... *Suck* jag är som vanligt för snäll för mitt eget bästa... Det är SÅ jäkla svårt att få det orkeslösa sjukdoms kantade livet, som är mitt, att gå ihop med det stora livet som 'alla andra' lever...

Går ut med hunden för en sista gång innan läggdags, har alltid lite dåligt samvete för henne sådana här dagar när man bara känner hur understimulerad hon måste vara. Går och funderar på 'tid och otid' varför förkylningar och olyckor alltid kommer så himla olägligt - inte för att det finns någon bra tid för dem iofs, men det finns ju bättre och sämre iaf.

Sliter mig lite från mina egna tankar och tänker istället det skulle inte förvåna mig om jag blir mörkrädd när man lever i dessa förhållanden. Vi bor på en ödslig ensam väg långt bort ifrån närmsta gatlykta och det är snuskigt äckligt väder ute, kallt fuktigt grått med världens blåst och tidvis regnande... Just då märker jag det vidriga oljudet, ett vidrigt oväsen som måste komma från en eller flera miserabla katter, ja nån katt måste ha fruktansvärt ont iaf! Wilma märker också det vidriga skriandet och blir givetvis mycket misstänksam och kan inte alls koncentrera sig på det ärende vi är ute för, jäkla katt tänker jag och säger till Wilma nu går vi åt andra hållet samtidigt som jag tänker jisses vad katter kan låta högt och konstigt, hela området borde ju höra det där hjärtskärande oljudet som låter skrämmande likt ett spädbarn i smärtor och just då låter oljudet högre än någonsin för att sedan sluta i en hostning.

Mycket märkligt tänker jag, katter kan dom hosta? Och vad hände med den? Dog odågan nu? Eller tänk om det faktiskt är ett borttappat/bortsprunget barn??! Hysteriska barn låter ju faktiskt väldigt märkligt, ehh nu är jag ju bara löjlig, eller är jag? Jag vänder på klacken igen, sveper med ficklampan över området och släpar med mig en mycket ovillig och skärrad Wilma på en gott längre sväng utifall att det har hänt något med ett barn (eller ett djur) så kan jag hitta det (tveksamt i bäckmörkret) eller åtminstone inte bara säga 'jasså var det det jag hörde??' utan också jag letade eftersom jag fann situationen så märklig, givetvis varken vi såg eller det hände något utöver det vanliga, men på tillbaka vägen slår tanken mig igen, borde jag inte bli mörkrädd nu? Varför är jag inte det? Visst jag är sällan mörkrädd men detta förvånar mig, kanske bedövar förkylningen mitt sinne? Hmm, ja oljudet skrämde mitt hjärtegull lite väl mycket iaf, för istället för att kissa försöket hon springa hem...

Bootcamp

Idag så har jag och mamma varit på spa. Jag gav henne i julklapp "Dagspa lyx" för oss båda på Bluewater på Stenungsbaden, nära och bra plus att vi hade hört att det skulle vara himla fint där, vilket det också var. Tanken med dagen var att vi båda skulle få komma bort lite, bli lite bortskämda och slappna av - men istället urartade dagens till nån jäkla bootcamp!

Bild från Stenungsbaden.se

Det jag tänkte var att vi skulle komma dit chilla lite vid poolen, få vår Quickfix behandling i form av en Microzone Ansiktsbehandling, käka lite lunch, ta ett glas vin och åka nöjda och avslappnade hem igen... Det var vad jag tänkte! -Men INTE vad som hände.

När jag anmälde oss så ingick idag gym och gympass, och under dagen hade de två pass vattengympa och "Flow". Jag anmälde oss till Flow i tron om att det skulle vara ett lugnt pass i vattnet - vilket det visade sig, när vi läste mer på deras hemsida, inte alls var fallet utan att det var ett typ yoga pass på torra land, men vi bestämde oss ändå för att hålla oss till planen... ja enda tills mammas arbetskamrat började prata om att Flow var så himla hårt - och då kände vi att det kan ju inte vara något för mig - men ska vi inte gå på vattengympan istället, säger morsan då? Nää, svarar ja. Jo det är min julklapp det gör vi, du kan ju fuska lite, så i vattnet stört bums för vattengympa och in kommer tränaren en stor biffig mörkhyad icke svensktalande militäraktig man...scary!!

Det var ju lätt att försöka förklara för honom att inom den unga rödtotten i leopardbikini bor Beda 96...



Bild från Stenungsbaden.se



Måndagshat

Mondays bloody mondays...

Måndag morgon - det är kall och jag har äckligt sega leder, försöker få huvudet av kudden men det är inte lätt då jag nästan inte sovit alls i natt och har legat vaken i flertalet timmar redan...men hunden måste ju ut och jag måste ju till jobbet...

Måndag jobb - hektiskt som f'*- hinner knappt andas...
Ensam på avdelningen igen + två sjukt irriterande samtal och sedan även mail från en upprörd anställd a.k.a. dåre, surkart, bråkstake...

Tur att älsklingen var snäll och tog lunchsvängen med Wilma <3

Måndag eftermiddag - tar stygnen - vilket inte alls gjorde ont (mer än när hon fick klippa mig i huden) - förrän efteråt jisses vad det sved och värkte då!

Tillbaka på jobbet, och sedan även jobb hemma.

Möts av en vidrig lukt när jag kommer hem - toatankstömmningsdag bläää! (Mår illa bara jag tänker på det.) Flyr till mamma istället.

Träffar min också helt utpumpade och sönderstressade sambo...

Fixar lite med diverse, tar en tur till det fruktansvärt energidränerande ICA, ut med hunden igen, *suck & stön* för att försöka ta sig upp för isbacken...med full ICA-kasse... =(

Lek och bus med Wilma <3 Vilket vände dag till en positiv stämmning och en ovanligt glad version av mig själv... tills det var dags för nästa svarta hål...

Hemgjord pizza som tyvärr slutade i storbråk om löjliga missförstånd och ännu löjligare parasitliknande släktingar...

Känns nästintill som ett perfekt slut på min helvetes oturs månad! =C

Evighetsarbete

Fasiken vad tröttsamt det är att städa, det är ett jäkla evighetsarbete som aldrig tar slut, och inte blir det bättre av att städning står på NOT to do list direkt.

Jag har varit lite väl duktig den senaste tiden och försökt hålla ordning här hemma rätt ordentligt - men fy sjutton vad det får vidriga SMÄRTSAMMA konsekvenser - + att det inte är något lätt jobb direkt när man bor med en fullblodig nedstökare! Det känns inte alls kul när man lagt ex antal timmar på att plocka iordning och torka för att han sedan skall stöka till mer än innan på 5 minuter!

Inte blir det alls lättare av att det ständigt kommer hit nya flyttkartonger med grejer folk bara vill bli av med! Min pappa har kånkat hit en massa skit som jag trodde var slängt, och en massa annan dynga som dom bara vill slippa se och Niclas mamma kommer ofta hit med helt värdelösa och as fula prylar hon vill slippa... *Suck*

Det här med att flytta är tillräckligt svårt ändå! Och den där utlovade hjälpen har bara lyst med sin frånvaro - istället för hjälp får jag bara stjälp och den ständiga tanken som trummar inuti är HUR SKALL JAG ORKA?! Jag borde satsa på att göra lagom och inte åt helvete alldeles för jävla as mycket... var det någon som viskade ordet städhjälp?

Det är inte konstigt att jag känner mig löjligt utmattad när vår före detta nystädade hall helt plötsligt ser ut så här!

Försvunna inlägg

Någon som har ett bra svar på varför vissa av mina blogginlägg försvunnet spårlöst?

Love heat

Efter en slitsamt trött dag på jobbet så tog jag mig faktiskt i kragen och gick på en timmes lång promenad med Wilma runt Stockevik i det isande vädret (9 minus) - ja trots att jag visste vilka konsekvenser det skulle få...

Efteråt var jag jätte frusen - och sugen på glögg!! Fast jag vågade inte dricka någon glögg i fall jag skulle behöva köra någonstans, och klockan var ju bara fem då...så istället tog jag mig en kopp varm Oboy och satte mig under min nyinköpta asfula filt och halvsov.

OBH Nordica har haft en reklam som gått under hösten och vintern om en elfilt - som vi har garvat rätt mycket åt, men i samma veva som min höftledsinflammation smärtade som värst så var jag på vår lokala elbutik Rylanders för att köpa glödlampor och då bestämde jag mig för att köpa en sådan eftersom jag alltid fryser så förbannat, dock så var det ingen filt jag höll i handen utan en blå värmedyna (!) (*yuck*), men expediten så att det skulle komma in fler inom några veckor och att hon skulle ringa mig då.

Härom veckan fick jag samtalet att både lampor och filt väntade på mig - det var bara det att filten var bajsbrun  och inte marinblå - blä! Men men tänkte jag den är garanterat lika bra ändå, när jag betalat tyckte jag att det hade blivit så dyrt och när jag sedan tittade efter så kostade filtjäveln 1200 spänn!! Hade jag vetat det innan så hade jag ALDRIG köpt den, men då kunde jag inte riktigt med att säga något när den andra expediten trodde att jag själv beställt den (inte bara väntat på den). Så något purken gick jag hem och kände mig om möjligt ÄNNU MER skeptisk till fulfilten, men så i fredags när jag låg och frös i soffan så tänkte jag att va fan jag får ju testa den där 'Warm & Cosy' som den så passande heter, om inte annat så kan jag ju faktiskt lämna tillbaka den... Och efter det har jag varit FAST!

Fulfilten är ett jätte bra hjälpmedel mot värk, frusenhet, stela leder, etc. Jag rekommenderar den starkt! Visst den är svindyr men effekten är mer än prisvärd! Det finns 9 värmelägen och med det så blir det heller inte för varmt (vilket fullkomligt jag hatar!) men den värmer upp både sig och mig fort och efter det kan jag dra ned den till lämplig nivå för att hålla värmen och därmed bli mer avslappnad --> inte få mer värk! Perfekt!

Fulfilten är nu min ständiga följeslagare som värmer upp sängen innan jag går och lägger mig - som faktiskt nästan mirakulöst botade min ack så vidriga morgonvärk igår morse- och som värmer mig om kvällen i soffan, den må va ful men den e nog så bra! =)

Ensam tös reder sig själv

Igår natt så fick min sambo åka iväg till en av våra båtar på ett mycket brådskande krisärende, och i och med det så spenderade även jag första natten ensam i nya huset, vilket var en lite märklig känsla. Dock så är det ju bara att vänja sig då han är borta mer än halva året..! Jag har blivit rätt bortskämd med att han har varit hemma ovanligt länge nu och sängen kändes ogästvänligt stor...

I natt blir det den andra natten ensam - eller ja Wilma är ju här med, men hon har ju en egen säng, och i min får hon banne mig inte sova! - dock så kom det lite halvknepiga problem med hans snabba sorti - efter att jag tagit bort tre diffusa födelsemärken förra veckan så behöver jag ha kompresser över stygnen för att dämpa infektionsrisken och det största såret sitter på ryggen och därmed har Niclas varit min egen kompressbytar hjälpreda, men nu så är han ju inte här och vad gör man då? Jo man tänker att man väntar med att duscha ordentligt och byta kompress tills han kommer hem igen, men vad händer då (med min tur)? Jo jag fick givetvis en allergisk reaktion mot klisterrester från gamla kompresser som satt under den nya kompressen som distriktssköterskan satte på igår när jag var på kontroll...

Jag tyckte det kliade ovanligt mycket när jag var hos mamma och pappa och tog mina immunsprutor förut men då sa hon att det inte såg rött ut, men efter att jag kommit hem så kändes det som att huden börjat brinna där bak på skulderbladet och hela den delen av ryggen var irriterande knalligt röd och prickig - not nice at all! Så efter ett tiotal försök fick jag bort den onda kompressen och fick se på eländet bättre - och med hjälp utav de allehanda verktygen badrumspegeln och en sked fick jag satt på en ny kompress - det är inte vackert men den sitter åtminstone där, och förhoppningsvis stannar den där tills min hjälp kommer hem! Eller min vänsterarm återhämtad sig från stretchtraumat ;)

Förfrysta sommarminnen

Tittar på sommarens semester foton för att försöka komma på banan igen och in i en bättre sinnesstämning...men tyvärr så funkar det inte alls! Jag är för utmattad, för missförstådd, för trött och för ledsen.

De enda bilderna som ens får mig att le är de här underbara bilderna på en über sprallig gullunge ♥, tänk om man kunde få ens en gnutta av hennes energi och underbara livsglädje, någon som kan bjuda mig på det i födelsedagspresent sen?

Sluta ge mig arsenik

Idag är en sån där dag, en sån där dag som jag blir alldeles grön-grå i ansiktet av bara av att tänka på, tyvärr har även de senaste månaderna konstant varit sådana, och jag har sinnesjukt mycket mer värk än tidigare år, och på fler ställen!

Igår var en för jävla jobbig dag och med det vet jag att morgondagen och kommande veckor kommer att bli fruktansvärt plågsamma. Det var ruskigt stressigt och jobbigt på jobbet igår, plus att jag var ensam på min avdelning största delen av dagen vilket inte direkt gjorde det bättre, sedan var det dags för att de fruktade sprutorna - då var jag så trött att jag nästan inte klarade av att hålla ögonen öppna och eftersom jag inte får vara ensam när jag tar sprutorna så var jag tvungen att gå hem till mina föräldrar, och just då fick givetvis min bror ett två timmar långt raseri/ångest utbrott - aj aj aj vad mycket sämre jag blev, men inte nog med det när jag precis skall sätta mig ned och sticka mig själv i benet då börjar min far gapa om en massa flyttlådor med diverse prylar som stått på vinden i 10-15 år och tvingar ut mig och mamma till garaget för "nu får det fan städas ordning här".

Efter en stund i garaget så börjar jag gråta för jag orkar bara INTE mer, jag är helt slutkörd, mår jätte dåligt över den här stressen och paniken börjar välla fram för jag vet vad de nästkommande veckorna kommer innebära pga. det här - nu kommer jag ligga i princip vara invalid igen, samtidigt som mina föräldrar och resten av omvärlden kommer fortsätta pressa mig förmodligen enda in i döden. Givetvis resulterar min gråt i att pappa blir arg på mig för aldrig någonsin fattar han hur jävla sjuk jag blir av sånt här och vilka fruktansvärt förödande konsekvenser det kan leda till, men det är klart han bryr ju sig inte för allt handlar ju bara om honom, hur han mår, hur jobbigt och pinsamt det är för honom att jag är sjuk och framförallt att jag fan måste skärpa till mig så ingen fattar att jag är så sjuk som jag är!

Jag förstår inte när jag skall få göra något för mig själv? Vad som normalt händer när man blir svåt sjuk är att ens familj ställer upp för en och hjälper en, men jag ska fan göra allt, precis allt och mycket mer än vad en frisk person klarat av. Jag vill leva, men inte så här. Ibland undrar jag om folk försöker driva mig till självmord för min situation är fan helt sinnesjuk.

Jag jobbar mer än vad jag klarar av, för andras skull - och när jag började jobba efter ett års totalt soffliggande då sa alla att dom skulle hjälpa mig för att jag skulle klara av det - bullshit!

Jag skall jobba, städa, tvätta, diska, sköta hushållet, ta hand om hunden och gå ut med henne, laga mat, vara nån slags jävla psykolog för min mor, ta hand om mina bröder, hjälpa till med en massa idiotgrejer hos mina föräldrar, göra andras jobb, springa på läkarbesök kors och tvärs hela regionen, ta hand om alla i min familj, förväntas hjälpa alla med vad de vill när de vill, göra en massa jobb för vårt andra företag utan någon som helst kredit för det, stå ut med kränkningar och påhopp, psykisk misshandel, en jävla massa stress, lyssna på alla andras 'jätte stora' problem och om hur synd det är om dem, skämmas över min sjukdom, ta på mig skulden för allt ont som händer i min närhet + försöka fixa alla problem som kommer upp då... and the list goes on and on and on...

Jag undrar fan om det är någon i min familj eller närhet som överhuvudtaget fattar hur dåligt jag mår? Dom har redan förstört min skolgång, som var det absolut viktigaste för mig, vad har jag kvar efter det egentligen, inte mycket, och den lilla glädjen jag har ska de kväva fort och stort!

Inte ens superwoman hade pallat allt som tydligen fortsatt skall ligga på min plate, jag kan lika gärna dricka arseniken fort istället för att lida tills jag helt tynat bort.

Dimma inuti

Sedan i torsdags förra veckan har det varit dimma av och till, och lika länge - fast utan av och till - utan istället totalt konstant så har det känts som att mitt huvud skall explodera.

Det spränger som satan i huvudet på mig och pannan värker och nästan knakar av anspänningen och bristningsgränsen känns äckligt nära.

'In i dimman' brukar man säga på skoj när man dricker ett par drinkar, men jisses ut med dimman ur huvudet säger jag nu!

Väderomslag samt fuktigt väder är känt för att sätta djupa spår i reumatikers och ME/CFS patienters värk och liv, och de båda är BIG NO NOs för mig som både har ME/CFS och Fibromyalgi, men tyvärr så kan man ju inte kontrollera vädret - vilket jag tyvärr inte kan när det gäller min onda kropp heller...

Jag önskar att man kunde hålla för näsan och blåsa ur all dimman som belägrat mitt sinne och gjorde mina leder och muskler till segt gammalt tuggummi, värktabletterna går stadigt åt men vad hjälper det när man istället för en lugn stillsam hamn ser en vit vägg av "tjocka" - ja då är det inte så konstigt att hjärnan blivit som en vit fläck, att musklerna gått i strejk, att man känner sig som på botten av ett mörkt hål och att energinivå inte ens startar att uppåt gå...

Love and other drugs

Igår var jag och min kille - eller ja sambo som han numera är, på dejt =) Vi försöker att gå ut och käka eller liknande nån gång då och då för att bara få umgås lite med varandra och igår var det i allra högsta grad dags för en ny dejt!

Vi var på vår favorit restaurang - Texas Longhorn - som starkt rekommenderas (http://www.texassmokehouse.se/) - och åt en jätte god middag eller ja huvudrätt, vilken vi knappt hann äta upp eftersom vi fick vänta så länge på bord, det är synd att man inte kan boka bord på helgerna - samtidigt som det är bra för i så fall hade det nog alltid varit fullbokat.

Sedan gick vi och såg "Love and other drugs", en romantisk komedi med Jake Gyllenhal och Anne Hathaway, vi hade sett reklam för den och den verkade jätte rolig - vilket den också var - första halvan av filmen, för vad som inte nämndes någonstans där vi läste/såg reklam för den om var att Anne Hathaways karaktär Maggie hade Parkinsons, vilket det handlade MYCKET om. Hade jag vetat det innan så hade vi nog valt en annan film, för jag är mycket petig med filmer som handlar om kroniskt sjuka, då det oftast ska va så jäkla "snyftigt" och nästan en patetiskt löjlig handling om vad synd det är om dem... Visst jag ser en hel del dokumentärer etc. om kroniskt sjuka och deras situationer men när man går ut för att koppla av är det inte direkt en biofilm om sitt liv man vill se!

Jag blir sällan berörd till tårar av film eller dokumentärer eller liknande, när jag och mina tjejkompisar ser på snyftare och dom sitter och storlipar så sitter jag snarare och gapskrattar, det kanske låter lite brutalt men jag är VÄLDIGT härdad vad gäller snyfthistorier, sjukdomar och andra jobbigheter i verkliga livet och förmodligen är det därför sådant inte berör mig på samma sätt, MEN igår fy fan alltså! Jag rekommenderar inte någon i min situation att se den filmen utan att vara förberedd. Jag blev så fruktansvärt illa berörd av denna filmen, eller ja hennes situation och hur fruktansvärt likt det var mitt eget liv och mina egna svårigheter och hennes tankar om vad hennes pojkvän måste/borde tycka om henne var bisarrt lika mina egna.

Jag mådde fysiskt illa av att se detta, jag fick ont inuti, en klump i magen och jag fick verkligen hålla mig för att inte börja gråta hysteriskt eller gå därifrån och lägga mig ned på golvet och "dö". Efteråt var jag jätte ledsen och mådde jätte dåligt, och pricken över i:et var när jag gjorde en mega vurpa precis utanför biografen på en blank isfläck och landade och gjorde illa min onda höft, axel och handled... *Suck*!

Oväsentligt stor smärta?

När blev mitt liv så oviktigt undrar jag tyst för mig själv.

Varför är det bara okej för andra att må dåligt? Varför är det okej för dem att gnälla jämt men aldrig för mig? Vad är det för skillnad på deras smärta jämfört med min? Förutom att min förmodligen är mycket mycket värre då förstås, men så är det ju med allt. ALLT är så jäkla mycket värre för mig, ibland undrar jag hur det är möjligt att jag inte deppat ihop totalt!?

Jag förväntas kämpa, bli bättre och starkare och även klara av nästan vad som helst. Vem skrev egentligen regelboken för livet undrar jag, och hur kommer det sig att reglerna är både värre och hårdare för mig? För normalt sett så borde det vara tvärtom - att jag som lever och tampas med dessa bisarra bestarna till monster - "mina" sjukdomar som förstör allt i mitt liv - borde få lite andra lättnader, borde tex. inte mina nära vara lite mer hjälpsamma och livet lite lättare för mig som har det så svårt redan innan?!!

Ihopsydd och utskuren

Idag var det dags för ett läkarbesök till, den här gången var det dags för det mycket efterlängtade besöket till Hudspecialisten för att ta en titt på mina difusa födelsemärken som läkaren som remitterade mig till Hudkliniken för 1 1/2 år sedan sa såg ut som typiska fall av hudcancer. ):

Efter ME/CFS seminariet om den revolutionerande forskningen kring sjukdomens uppkomst har detta med de möjligen cancerartade födelsemärken gnagt in i märgen på mig då forskningen tyder på att vi med ME/CFS åligger större risk att få cancer samt har sämre motståndskraft om man får det! Fy fan alltså!!!

Slutsatsen av dagens besök blev borttagning av TRE stycken - vilket sköterskan som kom in för att hjälpa till reagerade "OJ - så många!" på... Fun or NOT. *Suck*

Så nu sitter jag här alldeles yr med outlidligt mycket mer värk, en smärtande höft och ca 20 (!) stygn utdelade på ryggen och det ena bröstet. Jag har aldrig sytt förut, och hoppas verkligen slippa göra om det! Jag fann känslan när jag låg där på britsen och såg läkaren sy med blå tråd i mig MYCKET märklig, jag kände mig som nån slags uppsprättad fiskfilé, och situationen kändes nästan overklig, precis som lokalbedövningen bedövat mitt sinne också, för det kändes som jag stod utanför och tittade in typ som när man ser på House på TV....

Jag har funderat mycket på min reaktion kring detta - för jag tog ett möjligt cancerbesked med en klackspark - för bara tanken på det är skrattretande då jag lider av SÅ himla mycket annan skit... Det är fruktansvärt skrämmande hur avtrubbad jag blivit när det gäller sjukdomar, men så blir det väl när man lever med och runt svåra kroniska och obotliga sjukdomar varje dag!

Många har reagerat på att jag inte reagerat värre - min enda tanke då läkaren på vårdcentralen sa det förra året var "Jaha"- men detta kunde de ju faktiskt åtgärda relativt enkelt (förhoppningsvis - jag måste ju fortfarande vänta i 6 veckor på biopsierna) och även om tanken på cancer gör mig illamående och är hiskeligt skrämmande så måste jag bara försöka hitta sätt och stigar att knata vidare på!

Men det känns inte alls kul när ens dekolletage ser ut så här! ):

Med nycklarna på fel sida!

Idag har Herr Olycka lyckats igen, men INGEN heder åt honom alls för det!

Det var ingen härlig känsla alls när jag stressad som satan inser att det finns fyra låsta dörrar mellan mig och bilnycklarna!

Jag är hemma en snabbis på lunchen för att gå ut med hunden då jag bestämmer mig för att det nog är bäst om hon följer med de återstående 2,5 h till jobbet. Jag knäpper fast henne i säkerhetsselen och lägger då bilnyckeln och handväskan bredvid henne under tiden - stänger bildörren går runt bilen och öppnar INTE dörren, får halv panik springer runt till andra sidan och inser att alla dörrarna låst sig - BINGO! Aaaahh fy fasen vilken hemsk känsla det var att stå där på vår isiga parkering och se Wilma titta ut på mig med sina frågande hundögon samtidigt som jag känner hysterin stiga inom mig!

- Jag ringer till min sambo (det var med hans bil detta hände) varpå han säger att ja det fattar du väl?! Man kan inte lämna den nyckeln i tändningslåset eller inne i bilen då den låser sig efter 30 sekunder!! Aaaahhh.

-Men tack gode vän för lite tur, då min moster var hemma (för ovanlighetens skull) och kunde köra mig till min svärmors jobb för att få låna hennes husnycklar och hämta extra nycklarna till bilen där - och slutligen få ut fången efter en timmes ensamhet i en bil fylld med farliga saker, choklad, bygggrejer och verktyg... -Det var verkligen tur att Wilma redan var fastknäppt i bältet när detta hände så att hon inte kunde gå runt och hitta på otyg och få i sig giftiga (för en hund) ämnen..!

Så efter 2 varv över halva Tjörn - slutet gott - åtminstone något gott =)

Skrik & Panik Inuti

Kroppen är i panik läge - det är en sån där dag - igen!

Dagen är mest fylld med usch och fy och pust och suck... jag är trött och min kropp är tröttare. Utmattad sitter jag på jobbet och energinivån gick förbi noll till minus minus för längesen. Ändå sitter jag och jobbar - inte på sparlåga utan mer effektivt än många andra - hur är det egentligen möjligt att fortfarande kunna fungera med denna isande pulserande smärtan och en kropp som stretar emot varenda liten rörelse, varenda liten tanke?!

Redan igår visste jag att sömnen inte skulle infinna sig, att kroppen kommer gå i strejk redan innan fötterna landar på golvet på morgonen, att smärtan skulle bli outlidlig och att jag borde stanna i sängen. Borde ja...för mitt eget bästa tänker jag sällan på, inte idag heller och inte är det i en lugn vrå jag sitter och vilar nu inte, vid ett skrivbord på kontoret sitter jag en stressig måndag med en kropp i panik och med en ständigt ringande telefon. Vilken normalt funtad människa gör så mot sig själv - ruinerar resten av veckans energi totalt - bara för att man inte vill vara den som mår för dåligt för att komma till jobbet en dag! En dag som nu kommer att förstöra flera veckor framöver...

Andras känslor

Jag har länge vetat att det inte alls lönar sig att vara snäll mot andra, regeln "var mot andra som du vill att andra skall vara mot dig" verkar bara gå åt ena hållet! De senaste månaderna har jag gått igenom fruktansvärda händelser i mitt liv, och trots att topplistan på hemska saker som hänt i mitt liv både är lång och brutal så hamnar de flesta av dessa händelser tråkigt nog ypperligt högt på listan.

Jag har alltid varit sån att jag inte gärna pratar om jobbiga saker som händer mig, och att skriva dagbok det har aldrig varit min grej, ett stort antal fina dagböcker har bara fått två sidor fyllda för att jag har funnit det för löjligt att skriva "till en bok" - eller "till mitt framtida jag". Jag bloggar absolut inte för att få ett särskilt antal läsare eller något sådant alls, jag bloggar för att få skriva av mig besvärliga händelser i mitt liv så att jag lättare kan lägga dem bakom mig och fokusera rätt --&gt; på det viktiga.

Jag bloggar också för när det gäller de sjukdomarna som jag har så är världen så liten och ensam och om jag kan hjälpa en endaste person bara med ett litet tips så är det värt det, för så som jag kämpar för att hitta de där få halmstråna som gör livet 0,001% lättare  (vilket tråkigt nog är MYCKET när man har så lite energi som man faktiskt har med ME/CFS i kroppen) så är det värt att dela med sig av dessa ofantligt viktiga tips.

Det som jag har känt med bloggen är att jag inte vill såra någon genom att skriva hur jag känner och göra andra upprörda för en känsla de inte ens kan förstå om de försöker, vad jag insett idag är att varför skall jag alltid bry mig om andra när de inte bryr sig om mig?

Jag har inte kunnat skriva här på flera månader nu pga. en flytt som gjorde mig internetlös, men när en särskild händelse skedde i oktober då borde jag tagit mig till en dator och bloggat om det för min egen skull och gett blanka fan i känslorna hos dem som redan sårat mig djupt den dagen! Tyvärr så blir inte förklaringar något vidare bra i efterhand men nu när jag vet att de absolut skiter i mig och fortsätter att behandla mig så vidrigt dåligt så öppnar det portar att göra detsamma mot dem, för varför skall jag alltid vara "the bigger person"?!

Jag har alltid varit stark, ensamt stark och även nu när jag är svag så är jag starkare än vad många uppenbarligen tror (!) och därmed borde vissa personer lära sig att det finns en gräns man inte går över - och vad konsekvenserna blir när man gör det!

More to come.

Jag kommer nu att göra om bloggen  lite, med mer info, och sedan börja blogga ordentligt igen, så alla ni som skrivit till mig om att jag måste börja blogga igen, JA jag ska fortsätta nu när jag har fått internet i vår nya bostad. Jag skall också göra mitt bästa för att återberätta den senaste tidens händelser då det kan finns viktig information för andra sjuka i det som hänt mig...

Sången om mitt liv...

Herr Obidobidolyckan min mest närvarande "vän"...

Alive

Yes I'm still here. I'm alive. Standing, not strong - but upright.

There will be news soon, my promise to you all!

Utbytbarhet

"Ehh jag skaffar bara en ny då" - Snacka om utbytbar!

It's a material world we are living in...

Alltid är man utbytbar, som partner, arbetskollega, vän, släkting, kvinna what ever, men något som alltid kvarstår är min sjukdom, undra om den är refundable?

Vill byta liv, någon som känner sig sugen? =P

I vårt slit o släng samhälle kan väl en ny kropp inte vara för mycket begärt åtminstone?

Osynlig eller obetydlig?

Idag är det meningen att hux flux ska hela mitt 22 åriga liv packas ned i kartonger och flyttas bort... Detta känns lite konstigt, lite skumt och som att det kommer bli väldigt mycket jobb! + Att jag tyvärr bara sova mindre ä 5 min i natt... =/ (Hur skall pacing kunna utövas idag? =/)

Jag har under senaste veckan bott i mina föräldrars gästrum i deras nya hus, de har byggt nytt och flyttade in första helgen i maj, under sommaren så har jag bott i vårt gamla hus (och de i sommarstugan) och nu utan för varning skall det fräschas upp - inte helt oväntat men väldigt snart, redan nästa vecka..!

I nya huset finns ingen riktig plats för mig, men vårt hus (det som min kille & jag ska bo i & bygger) är inte klart än så nu är jag tvungen att bo här med alla problem detta tyvärr innebär.

Fortsätter inlägget sen...